Idag är en sådan dag när kroppen känns tung och huvudet luddigt. Överallt finns det saker att göra men jag kan inte ta mig för att göra någonting för det känns som att jag måste sova. Men sömnen uteblir.
Kroppen är i ett mellanting mellan rastlös och orkeslös. Som fångad mellan två magneter som replikerar. Jag kan inte gå åt något håll. Ingenting drar mig mot sig, allting skjuter ifrån men jag sitter fast.
Denna känslan har mer eller mindre blivit min vardag. Inte lika ofta som för ett år sedan, då var känslan konstant. Men fortfarande kommer den ofta, för ofta. Ett vacuum där jag bara väntar. Väntar på att något ska hända, väntar på att kroppen ska vakna och huvudet kunna tänka klart. Väntar på att en dörr ska öppnas och plötsligt blir mitt liv lysande klart för mig.
När jag var yngre ville jag inte sitta fast. Jag ville inte välja väg. Jag ville vara fri att leva och göra som jag ville och kände för i ögonblicket. Fast det är inte helt sant. Jag var avundsjuk på alla dom som hade sina liv utstakade. Som passade in och som gjorde det som man bör göra. Jag tänkte att deras liv var så mycket lättare. Dom visste hur varje dag skulle vara och deras hjärnor blev aldrig överkokta av för mycket tankar och känslor. Dom kunde reda ut vad som var verklighet och vad som var fantasi. Men jag klarade inte av det.
Så jag levde för dagen. Tog ogenomtänkta beslut och kastade mig fram. Det slutade ofta med att jag rasade ihop i en hög och visste inte vad som var upp eller ner. När jag fick barn kände jag att alla ögon var på mig och nu var det dags att ta tag i mig själv och leva så som alla andra gör. Eller så som jag trodde att alla andra gjorde. Jag skulle vara urmodern och fixa allting. Ingen skulle kunna klaga på någonting. Det resulterade i att jag blev en sådan människa som jag trodde att alla andra var. En människa som hade sitt liv utstakat och som planerade allt i minsta detalj för att sen genomföra planerna med enbart positiva resultat. Under årens lopp utvecklades detta till bland annat prestationsångest.
Under skoltiden utvecklade jag ett eget sätt för att klara av pressen. Jag sket i allt. Om jag inte gick in för att göra mitt bästa kunde jag inte heller misslyckas. Jag gjorde allting på måfå och kunde därför inte misslyckas. Jag hade ju inte gjort mitt bästa. För jag kände aldrig att mitt bästa var bra nog och då klarade jag mig undan ångesten om jag bara tog en dag i taget och inte planerade framåt.
När jag senare i livet började läsa till förskollärare fanns inte längre den My som levde för dagen. Jag gick in med allt jag hade för att klara alla uppgifter. Det fanns varken tid eller utrymme för att kunna göra om något. Och det behövde jag aldrig göra heller. Inte en enda komplettering och vår c-uppsats fick "Strålande!" som betyg. Men det kostade mig all min energi och prestationsångesten blev så stark att jag inte längre kunde göra något. Allting blev en prestation och jag var tvungen att leverera. Jag kunde inte längre plocka fram den jag var under skoltiden och höfta. Och jag kunde inte längre göra något utan att vara rädd för att det skulle bli fel. Men jag blundade för det. Väldigt medveten om hur jag hade förändrats och hur det påverkade mig och mitt liv, men jag gjorde ingenting åt det. Det fanns inte kvar någon energi i mig för att kunna göra något åt det och jag vet nu att även om det hade gjort det, så hade jag aldrig klarat av det på egen hand.
Jag hatar att jag har hamnat där jag är i dag. Sjukskriven, medicinerar, trött, orkeslös... Men jag vet också att om det inte hade brakat ordentligt. Om inte min chef hade skickat mig till läkaren, så hade jag aldrig kunnat komma ur min onda spiral av att försöka vara en version av mig själv som inte på något sätt är rimligt att försöka eftersträva, Så jag försöker förlika mig med att jag är tacksam över braket. Tacksam över att ett helt år av mitt liv har försvunnit.
För det är så det är, 2023 finns inte. Jag vet att jag fanns. Livet fortsatte. Min arbetsplats fanns kvar och mina barn blev äldre. Men i mitt huvud var allting grått och dimmigt. Jag kan inte reda ut när något på året hände och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad året innehöll för andra. För mig var det bara överlevnad. Jag kämpade för mitt liv och jag överlevde. Jag är uppe på kanten, och nästan på andra sidan. Jag känner hur livet kommer tillbaka till mig och jag är tacksam för det. För hade jag inte förlorat 2023 så vet jag inte hur resten av mina år hade blivit. Kanske hade jag fortsatt att tro att jag var tvungen att leva på ett visst sätt för att duga? Tack vare 2023 kan jag försöka hitta ett sätt att leva som faktiskt gör att jag lever, på riktigt. För som jag levde innan vill jag inte tillbaka till. Jag fanns, jag existerade, men jag levde inte.
"You only die once"
- Ally McBeal
