Födelsedag

 Alternativet till att inte fylla år är otänkbart. Varje födelsedag är värd att fira. Att få bli äldre, att få vara med längre, det är en ynnest. Det är kanske den finaste gåvan, för alternativet är att inte göra det. Att inte bli äldre, att inte vara med längre, att inte vara. Ändå väcker födelsedagar känslor hos många människor och även mig själv, som inte borde förknippas med födelsedag. En födelsedag är glädje, kärlek och lycka. Men det är så ofta som människor säger att dom inte vill bli firade och att dom inte tycker om att fylla år. Och jag undrar varför, vad är det hos dom som tar besluten av att inte fira sin födelsedag? Vad är det som gör att dom inte tycker om att fylla år?

Jag önskar att jag hade kunnat säga att min födelsedag är den bästa dagen på hela året. Jag önskar att jag hade kunnat säga att jag älskar att fylla år. Men så är det inte. Jag vill väldigt gärna att det ska vara så, men så är det inte. Andra år som jag har fyllt år har jag vara gått in och accepterat ångesten. Jag har låtit den komma och bara härdat ut dagen. I år bestämde jag mig för att försöka förstå vad det är men just denna dagen som väcker så mycket känslor och ångest hos mig. Förut hävdade jag att det var gamla minnen och hur födelsedagar tidigare har varit. Kanske det är så.. kanske det är det som är svaret. Det finns för många tråkiga minnen kopplat till denna dagen och det är dom som gör sig påminda. 

Förra gången jag var hos min psykolog sa hon en sak till mig som jag tänkt på.. "Du tror inte att du förtjänar beröm". Där kom det. Orden som gör att jag förstår lite mer varför jag har en så avig känsla till min födelsedag. Jag tror på riktigt inte att jag förtjänar att bli firad. När jag skriver det så här, så känns det så absurt. Löjligt. Så där säger bara en människa som har en tung jävla offerkofta. En person som söker och är beroende av uppmärksamhet. En person som inte nöjer sig med det vanliga, en person som ständigt söker mer. En person som jag inte känner någon sympati för. Jag blir bara förbannad.

Men det är så. Jag tror på riktigt inte att jag förtjänar att bli firad. Jag tror på riktigt att när någon i min närhet tar sig tid för att fira eller uppmärksamma mig, så gör dom enbart det för att dom känner sig tvungna. Mina hjärnspöken intalar mig att jag inte förtjänar det, mina nära gör inte det för att dom vill, dom gör det för att dom känner sig tvungna. Och jag hatar det, jag känner mig patetisk. Jag vet inte var den känslan kommer ifrån, jag vet inte när jag började känna så här. Jag vet bara att jag gör det och att jag hatar det. Jag kan inte förlika mig med att människorna i min närhet gör någonting för mig för att dom vill och för att dom bryr sig. Att dom inte gör det för att dom känner sig tvungna. Och jag hatar att jag känner så. Jag känner mig elak. Men jag tror att ett första stort steg mot detta, är att jag nu kan sätta ord på det och vill acceptera det. Jag tror att när jag har accepterat det, så kan jag också förstå varför det känns så här och då kan jag också jobba för en förändring.

Jag är tacksam för all uppmärksamhet och kärlek jag fick igår. Jag vill känna att den var genuin. Jag har tagit ett steg mot mina hjärnspöken och jag är redo för att ta kampen mot dom för att läka mig själv.

Trött

 Två veckor in i arbetsträningen och jag trivs jätte bra. Men jösses så trött jag är. Jag hade blivit förvarnad från flera håll att jag skulle bli väldigt trött och att allting kanske skulle ta några steg tillbaka nu i starten. Så det kom inte som en överraskning när tröttheten blev värre i slutet på förra veckan. 

Innan jag blev sjuk så mätte jag nog dagarna i hur pigg jag är. Nu mäter jag definitivt dom i hur trött jag är.  Att vara pigg är så främmande för mig just nu så att det är som att jämföra att jag plötsligt skulle bli en människa som är pedant. Eller jag kanske ska säga en människa som lever ut sin pedanthet (?). Egentligen så är jag nog pedant men jag har inte verktygen för att kunna vara det i något annat stadie än i önsketänkande. I alla fall, tröttheten. När jag blev sjukskriven sov jag mer eller mindre hela tiden, sen har det blivit mindre och mindre i takt med att jag mått bättre. Dom senaste månaderna är det väldigt sällan som jag har behövt sova på dagen. Men nu är jag tillbaka till det igen. Jag skulle kunna sova hela dagarna igen. Problemet är att även min rastlöshet blir större i takt med att tröttheten blir större. Så det resulterar i att allt blir pannkaka. Att gå o lägga sig på kvällarna är snudd på omöjligt och när jag väl somnat orkar jag inte vakna. 

Och det enda jag vill, är att få känna mig lite piggare igen. Att kunna gå o lägga mig kl 22 varje kväll och stiga upp, pigg som en mört vid 6.30 varje morgon. Det är mitt ideal. Men det kommer aldrig att hända.. Så jag antar att jag får vara nöjd med om jag faktiskt somnar överhuvudtaget och att jag orkar dra mig upp när klockan ringer. Det är mer på den nivån jag alltid har varit.

Jaha, detta var ju en bedrövligt tråkig text, men mitt liv är inte roliga just nu. Jag är trött. 

Omstart

 Jag var förväntansfull och skräckslagen. Jag kände mig som Anne på Grönkulla, när hon satt i vagnen tillsammans med Mr Cuthbert och skulle få se sitt nya hem. Hon skulle få ett nytt liv och världen låg för hennes fötter. Okej, kanske inte riktigt en så livsomvälvande händelse för mig men ändå. För mig var ett en ny chans och framför allt en omstart. 

I måndags styrde jag stegen mot Yllefabriken och min arbetsträning startade. Jag hade förberett mig genom att intala mig själv att ta det lugnt och ta många pauser. Så blev det inte. Jag tog ingen paus och det kändes som att jag snabbt kom in i gamla hjulspår. Gör så mycket som möjligt, så bra som möjligt och på så kort tid som möjligt. Jag kunde inte riktigt ha samma tempo som jag tidigare haft, det var ju så mycket nytt och det fanns inget som jag kunde göra på rutin. Två och en halv timme senare var det dags att tacka för mig och köra hem. Huvudet var grötigt men jag hade en härlig känsla kroppen. Igår var det dags för dag nummer två och då skulle jag ta en paus. Det gick också så där. Men min handledare sa till mig och som den överpresterande människa jag är, så gjorde jag som jag blev tillsagd. När arbetsdagen var slut, fjuttiga två och en halv timme, värkte hela kroppen och dimman i huvudet var ännu tjockare. Väl hemma däckade jag en timme på soffan. Det var några månader sedan jag behövde sova mitt på dagen. Men jag var beredd på att kroppen skulle reagera på omställningen.

Idag är jag ledig, jag önskade att ha en ledig dag istället för färre timmar varje dag. Och tur var det. Även om jag måste lära känna min kropp på nytt så känns det som ett stort steg i rätt riktigt när det jag trodde visade sig vara sant. Jag behöver en ledig dag i mitten. Låta huvudet och kroppen komma ifatt och att inte behöva känna stressen över att ha en tid att passa.

Så även om denna skräckblandade känsla har mig i ett fast grepp, är jag så förväntansfull att få se vad detta steg kommer att leda till.

Att få livet åter?

 Det låter drastiskt, att få livet åter. Det låter som att någon varit dödssjuk och äntligen blivit friskförklarad. Det är kanske inte rätt av mig att använda det begreppet, men det är så det känns.

Efter att jag kommit ur det värsta mörkret började frustrationen gnaga inom mig. Människorna runt mig levde på. Deras liv fortsatte som om ingenting hänt. Dom jobbade, levde, blev äldre. Jag bara fanns. Mitt liv var i ett vacuum och jag kom varken framåt eller bakåt. Jag var stilla. När jag blev ännu lite bättre, och orkade lite mer kände jag så sakta att livet började komma tillbaka till mig. Men det dåliga samvetet gnagde. Jag har aldrig tillåtit mig själv att riktigt leva sedan jag blev sjuk. Fast i devisen att om man är sjuk, då vilar man. Man hittar inte på grejer, man träffar inte folk, man lever inte på som vanligt. Man är sjuk. Teamet runt mig har sagt otaliga gånger att jag måste försöka leva. Jag måste hitta på sådant som ger mig glädje. Jag var i limbo. Balanserandes mellan det som var rätt och det som var fel med tankarna fast i gamla mönster.

Jag har försökt att lära om och lära nytt, men det är inte lätt. På måndag ska jag gå in i en ny fas i min sjukdom. Jag ska börja arbetsträna och även om det är med skräckblandad förtjusning, så känns det lite som att jag får livet åter. Det är ett steg mot att leva normalt igen. Fyra dagar i veckan kommer jag att ha en tid att passa, någonstans att vara och med uppgifter att slutföra. Prestationsångesten pockar på min uppmärksamhet men jag försöker att trycka undan den. Detta är min andra chans. En ny chans. Att välja om, välja något annat. Hitta det som är jag. Det är läskigt och spännande. Jag ser fram emot det som komma skall, men det skrämmer samtidigt skiten ur mig. Jag kämpar för att hålla tankarna i nuet, att ta det som det kommer och att inte katastroftankarna ska få någon plats. Det kommer bli bra. Det är ett nytt kapitel, kanske en helt ny bok, och det kommer att bli bra. 

Sista mötet?

Om en och en halv timme ska jag har möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen igen. Detta är tredje gången tror jag. Det är också tredje gången som programmet för mötet inte fungerar. Jag har ganska lätt för datorer. Vill jag tro i alla fall. Det mesta som ska göras är ganska logiskt för mig. Men detta får jag absolut inte rätt på. När man redan är stresskänslig är inte detta något som får mig att bli lugnare precis. Jag skulle gärna slängt ut datorn genom fönstret. Mer än gärna faktiskt. Så nu går all min energi åt till att försöka hålla mig lugn. Samtidigt som jag ska försöka få iväg ungarna till skolan. Och bara det att det är morgon.. Att ha grejer inbokade innan klockan tio på förmiddagen får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn.

Igår tänkte jag att jag nu mår ganska bra. Fortfarande trött och sliten och orkar inte hälften av det jag skulle vilja göra. Men sinnet är lättare. Just nu tänker jag att jag vill gå o lägga mig i sängen och aldrig gå upp igen. Och gärna skrika och gapa på vägen dit. Åh vad jag önskar att jag var en tvååring och kunde slänga mig ner på golvet och skrika i affekt. Skrika till luften tar slut och någon plockar upp mig, håller mig i sin famn och tröstar. Men så funkar det inte så klart. Jag är vuxen. Hela min barndom längtade jag efter att bli vuxen. Jag tyckte Pippi var galen som inte ville bli stor. Jag ville bara bli stor. Få ha ett eget liv och få ta egna beslut. Att vara vuxen är inte riktigt som jag trodde att det skulle vara. Att vara vuxen innebär till största del ett stort jäkla ansvar. Ett ansvar som stressar mig och som får mig att känna mig sjukt gnällig. Sluta böla nu My, ni kunde ha mötena förra gången fast att det också klabba. Ni kommer kunna ha mötet i dag också. Tack o Hej. 

Oavsett, så var det dom som frågade mig

Under hela min sjukskrivning har jag varit beredd på att bli utskriven från försäkringskassan. Jag har varit beredd på att någon när som helst skulle säga att jag måste gå tillbaka till jobbet. Jag har ständigt tvivlat på byråkratin, även om jag så ofta sagt att man måste ha tillit till att allt ordnar sig. Inom mig har det varit en ständig oro. När vi hade första avstämningsmötet i december förra året, var jag beredd på att dom skulle säga att jag skulle börja jobba i januari. Men det har aldrig blivit så. Det har aldrig varit någon som sagt att "nu är det dags". Det har snarare varit så att alla runt mig har sagt att jag inte varit redo, att vi måste vänta lite till.

Under vårvintern kände jag pressen igen och började leta efter någonstans att vara för att arbetsträna. Då det inte är ett alternativ för mig att vara hos min arbetsgivare, måste jag hitta någon annanstans. Jag frågade runt lite men fick till svar av min läkare att andra kommer fixa det till mig när det blir dags. Det kändes väldigt konstigt. Jag är sjukskriven och jag är sjuk, men ska andra verkligen se till att allting ordnar sig för mig? Är det inte mitt eget ansvar? Jag har fortfarande inte riktigt förlikat mig med den känslan, även om jag fått det till mig på varenda möte. Och när jag lämnade överansvaret på dom personerna som enligt samhället ska ha det, så visade det sig att det var försent. Platsen som jag hoppades på var redan tillsatt av någon annan. Jag blev besviken, jag hade ju sett framemot hur det skulle bli. Och där och då beslöt jag mig för att gå emot mina instinkter och förlita mig på byråkratin, samhället och att någon annan skulle ordna det till mig.

Men sen hände något. Jag gick in i en affär, någon ropade mitt namn och sen blev jag mer eller mindre erbjuden ett jobb. Jag förklarade min situation och det var inget som skrämde dom. Istället har jag nu blivit erbjuden en plats att arbetsträna på. En plats där jag dessutom känner mig trygg och det är en plats som jag ser fram emot. Nu måste jag ta ett steg tillbaka och förlita mig på att byråkratin håller och allting faller på plats. Jag får nypa mig i armen och jag vågar inte ta ut något i förskott innan allting är klart. Men det var dom som frågade mig och det känns som en vinst i sig.

Hej Mormor!

 Stort grattis på födelsedagen! Idag hade det varit din dag om du fortfarande varit med oss.

Jag skulle ha ringt till dig på morgonen även om vi säkert hade varit hos dig igår för att fira. Det var ju söndag då. Men man visste aldrig riktigt med dig. Ibland ville du fira på den riktiga dagen, fast att det var mitt i veckan. Du hade bjudit på en fantastiskt middag. Säkert tre rätters och sen med tårta till kaffet. Du hade haft hallon från din trädgård på tårtan och många av grönsakerna till middagen hade också kommit från din trädgård. Potatis, morötter och gröna bönor. Du hade välkomnat alla med strålande och smittade glädje. Vi skulle suttit i uterummet och du hade säkert köpt varsin tablettask till barnen. Efter maten hade du sagt till oss att gå en runda i trädgården och varje gång telefonen hade ringt skulle du ursäktat dig och gått och svarat. Det var alltid många på dina kalas och det var ännu fler som skickade kort och ringde till dig på din födelsedag. Sidan om telefonen hade du ett block och en penna och med det skrev du upp en lång lista med namn, en lång lista med alla dom som ringt till dig för att gratulera. 

Du hade inte haft tid att äta själv för du hade haft fullt upp med att vara värdinna. Jag o mamma hade tagit hand om allt det praktiska och Hasse hade sett till så att alla hade haft något i glaset. Dagen efter hade du ringt till mig på förmiddagen för att tacka för all hjälp dagen innan. Om det hade varit nu hade du varit orolig för att det blivit för mycket för mig. Du hade ju sagt att jag kunde gå o vila på din säng, men det hade jag inte gjort. Jag hade försäkrat dig om att det inte var någon fara med mig. Jag ville hjälpa till för din skull. Jag ville vara med och göra din födelsedag alldeles extra och speciell.

Idag hade det varit din dag om du hade varit med oss. Om mina gladiolus och zinnior inte blivit så misslyckade hade jag plockat en bukett till dig idag. Fast den hade fått stå på mitt köksbord istället för hos dig. Ikväll ska vi skåla för dig mormor och nu ska jag ringa till Hasse.

Hoppas att du har en fin dag mormor, var du än är..