medicin meducin

 Har äntligen fått komma på medicinsrådgivning. Jag hade egentligen inga speciella förväntningar inför mötet, eftersom det var helt nytt för mig. Jag hade ju ingen aning om vad som skulle göras eller sägas.. och så här i efterhand så vet jag inte riktigt. Eller ja, det kändes ju bra när jag var där. Alla var trevliga och tog väl hand om mig men jag kan inte riktigt greppa det hela. Om det var för att det gick ganska snabbt eller vad, det vet jag inte. Det kan till o med vara så att det var radion som var på alldeles för hög volym och brusade i väntrummet som fortfarande stör mig. Eller så är det känslan av att jag blev lite bedömd. Men det är kanske deras jobb? Dom måste ju bedöma min situation för att hjälpa mig. Eller så är det för att dom dagligen arbetar med ADHD-patienter men ändå ges information osv ut som om jag inte har ADHD. 

Eller kan det vara den brusiga radion tillsammans med att stället var i en enda röra efter flytten? När jag om in till sköterskan fick jag väga mig. Det är alltid en trigger. Och hon frågade hur lång jag är och jag kunde inte svara på det, då kände jag mig korkad. Eller så var det för att dom frågade om jag höll med om det som stod i utredningen, men jag kunde inte för mitt liv komma ihåg vad som faktiskt stod där. Det kan också vara för att dom frågade om min livssituation och när jag berättade att jag varit sjukskriven i tre år så såg det ut som att dom skulle ramla av stolarna. Men dom var snälla, det hela kändes ändå ganska förstående. Jag fick känslan av att dom verkligen vill hjälpa mig, vid båda tillfällena som jag har varit där. Men att dom kanske inte riktigt har tid. Den känslan är starkast nu i alla fall. Fick information vid andra besöket om hur medicinen skulle trappas upp och hur jag skulle göra osv. Men när jag mådde skit av den i helgen så stod jag liksom handfallen och inte visste hur jag skulle göra. Och det fanns ingen att fråga. Och om det är något som har rubbat mycket för mig under sjukskrivningen är den konstanta känslan av att jag inte klarar mig själv. Jag behöver stöttning och vägledning. Mitt tidigare liv som självständig är ett minne blott och nu famlar jag rundor utan att veta vad jag ska göra. Eller hur för den delen. Dessutom får hela situationen mig att känna mig som en gnällig unge. Vilket jag hatar, och det triggar ännu mer. Ond jävla cirkel. Jag skippade att ta medicinen ett par dagar, för det kanske var rätt att göra. Fy fan, då mådde jag ännu sämre, så idag har jag tagit den igen. Och nu sitter jag i telefonkö för att förhoppningsvis få prata med någon som kan ge mig något typ av svar. Fast det jag egentligen behöver är en mindre förmögenhet så jag kan anställa assistenter och sånt. Någon som kan ta hand om livet som pågår runt mig, för det är verkligen sant som det sägs; För att orka vara sjuk, så måste du vara frisk. 

Att testa en ny grej som får självtvivlet att jubla

 Så, jag provade något nytt häromdagen.. det var varken avsiktligt eller planerat men det hände och man skulle kunna säga att jag bröt ihop en liten smula. För att göra en kort historia lång, för spänning och effekt, eller för att bara få bjuda in i min hjärna för en stund.. Dom senaste veckorna har varit något av ett vacuum. Jag vet inte om det är en mental baksmälla från helgerna som fortfarande sitter i men jag har varit i ett stillestånd. Jag kan inte ta mig för att göra någonting och är helt fast i mina böcker och spela något jäkla färgspel på telefonen. Soffan är som en magnet och jag fastnar där. Förutom mina promenader med hunden eller om jag måste göra något för barnen, så ligger jag där med telefonen i hand. Jag försökte få mig själv att börja virka igen, för att stilla den rastlösa kreativiteten men det har fungerat dåligt. Och detta vacuum får mig att må kass. Känna mig kass. Känna mig ganska värdelös som människa. Jag gör ju ingenting. Runt om kring mig finns allt som behöver göras i ett hem och jag kan inte förmå mig att göra någonting. Jag har försökt att göra något litet då och då, diska, plocka undan osv men det har inte gått så vidare bra. 

I eftermiddag åker Ettan med mormor och morfar på en liten jakttrip och till detta behöver han skor som lämpar sig för ändamålet. Så här om dagen bestämde jag mig för att "detta ska jag klara av". Jag skulle hämta barnet i skolan och vi skulle köra och se vad Klippan har att erbjuda. Stressen smög sig på och jag tänkte att för att underlätta skulle jag köra ut med hunden till mina föräldrar, så han kunde få leka av sig lite och att jag sen när jag hämtade honom, kunde gå en sväng i skogen istället för på våra isiga gator. Jag klädde på mig, tog med mig kaffe och styrde bilen mot mitt barndomshem. Allt gick bra fram tills att jag skulle köra där ifrån. Redan när jag parkerade kände jag att det var lite ont om plats och när jag skulle backa ut så kunde jag inte riktigt svänga runt. Vägen bakom mig var dessutom glashal och när jag tryckte på bromsen för att undvika postlådan gled istället bilen rakt in i den. Jag krånglade mig bort ifrån den och gick ut för att kolla om något hade blivit skadat. Det hade det. Vänster baklampa var krossad och jag bröt ihop. Så här i efterhand, när jag beskriver händelseförloppet, inser jag att min reaktion inte riktigt var rätt avvägd. Men känslan av besvikelse sköljde över mig som en tsunami och jag kände mig så jäkla misslyckad. Jag ville bara klara av att göra någonting och jag ville verkligen inte lägga över ännu en grej på Andreas.Men istället gjorde jag helt tvärt om. Jag skapade ännu mer problem. Jag skrek och svor, plockade bort platsbitarna som hängde från baklyktan och körde hem. På vägen hem ringde jag Andreas och allt det arga gick över någon form av sorg. Patetisk sorg. För jag grät och hulkade som om jag kört över något levande och inte en jävla brevlåda. Väl hemma gjorde jag det enda som jag för stunden klarade av. Jag gick o la mig i sängen, sen låg jag där tills alla andra gick o la sig.

Så det nya var att jag körde in i en brevlåda, det har jag aldrig gjort innan och jag planerar inte för att göra det igen. Det var en olycka och olyckor händer. Det var inte ens en allvarlig olycka, men det hände. Det som däremot inte var nytt var besvikelsen över att jag gjorde bort mig igen. Besvikelsen över att jag inte klarade av att utföra en simpel sak och besvikelsen över hur jag lät känslorna ta över helt. Om detta hade hänt någon annan så hade jag troligtvis skrattat och viftat bort det. Jag hade troligtvis försäkrat personen om att ingen bryr sig och att det är sånt som händer. Men jag är min egen största kritiker. Jag är den som mest av allt kastar skit på mig själv, som synar mig själv och hela min person i sömmarna och detta gör jag alltid med en nedlåtande kritik. Det bara blir så, varesig jag vill eller ej. I mina ögon kan jag alltid vara lite bättre, göra lite bättre och det är utmattande. Och dumt. Jag vet hur jävla dumt det är men jag är 38 år och så här har det varit så länge jag kan minnas. Att lära om är inget som görs i en handvändning och även om det nu, två dagar senare, känns lite bättre så är det långt ifrån att kännas okej. Besvikelsen över att misslyckas har även fått sällskap av ångern över min reaktion och ingen av dom är några vidare trevliga sällskap. Dom är riktiga as faktiskt, men dom är åtminstone bekanta för mig och jag behöver verkligen inte testa något nytt igen.

Noll är bra. Minus är skit. Plus är något jag längtar till.

 Upptäckte nu att mina tre senaste inlägg har handlat om att jag gnällt över att gå upp på morgnen. Så nu ska jag dela med mig av något icke gnälligt.

Förra veckan sprang jag på en bekant och denna frågade hur det är, för första gången på hur länge som helst så fasade jag inte inför frågan. Jag kunde helt ärligt svara "Det är helt okej, det är bra". Och det var så skönt så jag nästan ville gråta en skvätt. I tre års tid har jag fasat och undvikit den frågan. Har någon frågat hur det är, har jag genast slängt tillbaka och istället frågat hur det är med den andre personen istället, jag har ryckt på axlarna, svarat så där eller bara sagt att det är som det är. Nu kunde jag säga att det är bra. 

Det är inte toppen och det är inte kalasbra. Men det är helt okej. Det är mycket bättre. Äntligen känner jag att det går ordentligt på rätt håll. Jag behöver inte tänka efter utan bara svara. Och det är så skönt. I slutet av sommaren började jag trappa ner på mina antidepressiva. Dom har hjälpt mig och jag har ramlat rakt ner i det svarta hålet när jag glömt och tagit dom innan. Men då kände jag att det nog var dags och jag började trappa ner. Jag var livrädd men optimistisk och det funkade. Jag fick ganska mycket biverkningar av medicinen och det var en kamp att komma ihåg att ta dom, så det är väldigt skönt att slippa dom. Jag blir fortfarande väldigt lätt stressad och rörig i huvudet när det blir mycket. Jag har fortfarande svårt för mycket och är inte på långa vägar "tillbaka" men jag mår mycket bättre. På en skala där jag ständigt legat på minus, ligger jag nu på noll. Vilket i min hjärna betyder att jag mår bra. Uppförsbacken är inte lika brant längre, tack o lov för det. Jag kan fortfarande kana ner, och gör det ibland, men utgångspunkten är inte längre minus och det är inte lika svårt att klättra uppför igen. Tjoho.

Att gå upp i limningen

 En ny morgonen, en ny morgon att väcka barnen på. Min klocka var ställd, klockan 6 började den att ringa. klockan 7:05 vaknade jag och då började kampen. Kampen om att få upp barnen utan varsin deras eller min morgon blir förstörd. Och det är inte lätt ska ni veta. Slutar alltid med att någon av oss surnar till.

I mitt andra väcknings försök av en avkomma provade jag att ringa till dennes telefon. Jag orkade helt enkelt inte ta mig nerför trappan igen. När samma avkomma inte vaknat och/eller inte svarat kände jag hur det började pysa inom mig och jag tänkte för mig själv; Nu går jag snart upp i limningen. Och då slog det mig vad det uttrycket egentligen betyder. Alltså, jag vet ju vad det betyder. Jag har använt det miljontals gånger, att gå upp i limningen = raseriutbrott, man blir så arg eller frustrerad så tålamodet tar slut, topplocket går.. ja ni fattar. 

Jag vet vad det betyder. Men jag vet inte om det var för att hjärnan var seg och därför sa jag det extra långsamt i huvudet och då hörde jag det, eller något. Jag vet inte, men jag vet att idag var dagen när jag verkligen hörde. Att gå upp i limningen betyder inte att man bara exploderar, det betyder ju det som det verkligen är; GÅ UPP I LIMNINGEN. Ledtråd: LIMNINGEN. Lim. KLISTER! Ordspråket menar ju att man SPRICKER. En är ihop limmad och blir så förbannad så limningen, alltså klistret spricker.

Jag har aldrig hört innan eller fattat att det bokstavligen är lim det handlar om. Jag har bara tänkt att det är ett svävande uttryck för att beskriva hur någon/något blir riktigt jävla förbannad och exploderar av ilska, typ.  Och det är det ju på sätt och vis också. Men det är också KLISTER inblandat i det hela.

Tack vare denna lilla uppenbarelse, så slutade min morgon ganska bra ändå. Jag gick aldrig sönder av ilska för min hjärna hittade något annat att fundera på istället. Kul.

alarm app

 Jag saknar fortfarande den broschyr som jag förtvivlat sökte efter när jag fått min adhd-diagnos.. Igår kollade jag lite efter appar som kan vara till hjälp och hittade en sida som rekommenderade några. Bara genom att se vad dom rekommenderade fick jag lite mer förståelse för vad som är adhd och vad som är jag.. I alla fall så gav dom tips på olika väckarklockor. Den som tilltalade mig mest men som också skrämde skiten ur mig, var en där den enbart gick att stänga av genom att man tog en bild på något som man tidigare bestämt att man skulle ta en bild på för att kunna stänga av alarmet. Typ att alarmet börjar ringa och jag måste gå ner och ta en bild på kaffekokaren för att kunna stänga av. Eftersom jag tidigare bestämt att det är just en bild på kaffekokaren som stänger av alarmet. Det tyckte jag verkade fiffigt.. det får ju en att dra sig ur sängen i alla fall. Meeeen sen började hjärnan gå på högvarv. Jag måste ju ställa alarmet på att börja ringa minst en halvtimme innan jag måste gå upp för att överhuvudtaget vakna. Det tar en halvtimme för mig att faktiskt vakna lite grann och inte stänga av alarmet i sömnen. Så hur ska jag göra då? Ska jag ställa alarmet med bilden på samma klockslag som mitt vanliga alarm börja ringa, eller ska jag ställa det på när jag faktiskt måste gå upp? Och betyder det att jag måste ställa alarmet i två olika appar och hur ska jag komma ihåg det? Idag har jag alltid mina alarm på automatik, eftersom jag glömmer att ställa klockan dagen innan. Och när dom frågorna började ploppa upp så fortsatte tusen till och då gav jag upp.. Får nog ha någon av ungarna till att prova bild-alarms-appen innan jag själv gör det, och så får dom utvärdera. Det blir bra. Kanske att jag ska ladda ner det på deras telefon och sen inte tala om vilken bild dom måste ta och så får dom gissa sig fram? Det kan ju bli en rolig aktivitet på morgonkvisten, eller inte..

Det kan vara det västa jag vet. Det kommer absolut med på topp-5 listan.

 Att gå upp på morgonen är ingenting som jag någonsin uppskattat och jag har aldrig varit bra på det. Aldrig. Eller jo, frågar ni min mamma så svarar hon nog att om det var något roligt som väntade, då gick det bra att gå upp. Men är det inte så för alla då? Jag tänker att det är så för alla, även morgonpigga som studsar upp ur sängen direkt när klockan ringer. Det måste ju ändå gå lite bättre när dom har något roligt att se fram emot, eller?

För mig är det alltid hemskt, mer eller mindre. Vissa dagar kan det gå lättre, vissa dagar är det ett rent helvete, men det är alltid hemskt. Okej, ärligt talat av 365 dagar som jag vaknar på så händer det kanske 3 dagar som är helt okej, då det inte känns hemskt alls. Tre dagar då jag förvandlats till en hurtig, morgonpigg människa som ser fram emot att starta dagen. Då kan jag gå och gnola lite på morgonen, tända ljus och tycka att det är härligt. Men det är tre dagar, helt ärligt! Alla andra dagar är piss. Och det är svårt att förklara hur det är på något annat sätt än att det bara är hemskt. Att öppna ögonen, att tvinga sig att väcka hjärnan, att resa sig från sängen och när jag dessutom måste väcka mina barn för att få iväg dom till skolan, suck. Ni kan lika bra skendränka mig, det är troligtvis en mer behaglig upplevelse för mig. 

Som om mina egna svårigheter inte vore nog så har jag dessutom berikats med en liten mini-me som har mer eller mindre samma känslor som jag själv när det gäller morgnar. Den andre ungen har tack o lov ärvt sina pappas gener och är vanligtvis morgonpigg. Men nu har han förvandlats till en hormonstinntonåring och då försvann genast hans morgonhumör också. Så den veckan när pappan i familjen arbetar förmiddagsskift är just nu bara en hemsk upplevelse i vårt hem. Redan igår visste jag att denna morgonen skulle vara bland dom värsta, så jag tog beslutet att sova på soffan. Tänkte att det skulle hjälpa, då kunde jag bara gå upp och ut i köket och hoppas på att kaffebryggaren skulle hjälpa mig. Kaffet fanns som vanligt för mig, men inte hjälpte det mycket. I morgon önskar jag att jag får en av dom tre bra dagarna.. Nu ska jag fortsätta att hälla i mig kaffe och hoppas på livet kommer åter i mig..

Klart, slut!

Halloween

 Igår var det Halloween i grannskapet.. Sverige... världen faktiskt.. i alla fall. Det var Halloween och våra älskade kottar har ägnat timmar åt att planera och dekorera hus och trädgård. Vi hade till och med en spelande gravsten för att skapa extra skrämmande stämning. Den var som mest skrämmande nu på morgonen när den drog igång och vrålade innan jag fått i mig morgonkaffet. Sorry alla grannar, vi glömde visst att stänga av den igår.

Så fort mörkret hade gjort sitt inbrott i går började det plinga på dörren och utanför fanns små monster och tiggde efter godis. Dom allra flesta som kom så kände vi igen någon i följet. Men vissa kände vi inte igen alls. Fick under kvällen hör att föräldrar skjutsar hit sina barn från byn för att gå "bus eller godis", eftersom det är svårt att gå runt bland lägenheterna. Att det är svårt kan jag förstå, även om dom för kvällen eventuellt skaffat sig några extra krafter kanske inte att gå-igenom-låsta-dörrar är en av dom. Och jag ska vara ärlig med att jag inte riktigt vet vad jag tycker om det. Dom flesta barn var väldigt tacksamma och vi hade lite godis kvar när siste man kom,  men för mig så går man i det området där man bor. Jag tror åtminstone att det är så jag känner. Jag tänker att mina barn går runt i området där vi bor och vi har köpt hem godis för att kunna "betala tillbaka" genom att ge till deras ungar. Om jag hade bott i lägenhet så hade jag nog till o med kunnat köpa godis och gett till grannarna i samma port som mig, så att dom sen kunde ge det till mina barn. Om dom inte själva hade velat köpa och ge bort. Man ger och man tar liksom, men på lika villkor. Om jag kör iväg med mina ungar för att dom ska gå "bus eller godis" så kan jag ju inte vara hemma och dela ut till andra. Då bara tar jag/vi, och det hade inte känts okej. Men jag tror inte att alla tänker så.. men inte att förglömma; det är föräldrarnas ansvar, inte barnens. Jag hade dock blivit ganska sne om utsocknes ungar hade roffat åt sig allt godis och det inte fanns något kvar till grannbarnen. Men så var inte fallet hos oss, så jag har inget att sura över. Och det gör jag egentligen inte heller.. jag bara tänker högt, vilket man får.

Det var i alla fall två sockerstinna ungar som kom tillbaka hem igår kväll och stolt visade upp sitt byte. Någon hade erbjudit en potatis bland godiset och jag tror att Måns var mest lyckligast över den faktiskt. Och eftersom den gjorde honom så glad så tror jag att nästa år så kommer det erbjudas äppelskivor, morotsstavar och pappersflygplan i det Nilssonska hemmet istället för godis. Då kommer ungarna säkert bli glada. Jag är inte ett dugg rädd för att någon skulle hitta på något bus i alla fall, för varje gång jag öppnade och sa att vi gärna väljer bus i stället för godis, så tittade ungarna storögt och skräckslaget på mig istället för att börja hiva toalettpapper.