Så, jag provade något nytt häromdagen.. det var varken avsiktligt eller planerat men det hände och man skulle kunna säga att jag bröt ihop en liten smula. För att göra en kort historia lång, för spänning och effekt, eller för att bara få bjuda in i min hjärna för en stund.. Dom senaste veckorna har varit något av ett vacuum. Jag vet inte om det är en mental baksmälla från helgerna som fortfarande sitter i men jag har varit i ett stillestånd. Jag kan inte ta mig för att göra någonting och är helt fast i mina böcker och spela något jäkla färgspel på telefonen. Soffan är som en magnet och jag fastnar där. Förutom mina promenader med hunden eller om jag måste göra något för barnen, så ligger jag där med telefonen i hand. Jag försökte få mig själv att börja virka igen, för att stilla den rastlösa kreativiteten men det har fungerat dåligt. Och detta vacuum får mig att må kass. Känna mig kass. Känna mig ganska värdelös som människa. Jag gör ju ingenting. Runt om kring mig finns allt som behöver göras i ett hem och jag kan inte förmå mig att göra någonting. Jag har försökt att göra något litet då och då, diska, plocka undan osv men det har inte gått så vidare bra.
I eftermiddag åker Ettan med mormor och morfar på en liten jakttrip och till detta behöver han skor som lämpar sig för ändamålet. Så här om dagen bestämde jag mig för att "detta ska jag klara av". Jag skulle hämta barnet i skolan och vi skulle köra och se vad Klippan har att erbjuda. Stressen smög sig på och jag tänkte att för att underlätta skulle jag köra ut med hunden till mina föräldrar, så han kunde få leka av sig lite och att jag sen när jag hämtade honom, kunde gå en sväng i skogen istället för på våra isiga gator. Jag klädde på mig, tog med mig kaffe och styrde bilen mot mitt barndomshem. Allt gick bra fram tills att jag skulle köra där ifrån. Redan när jag parkerade kände jag att det var lite ont om plats och när jag skulle backa ut så kunde jag inte riktigt svänga runt. Vägen bakom mig var dessutom glashal och när jag tryckte på bromsen för att undvika postlådan gled istället bilen rakt in i den. Jag krånglade mig bort ifrån den och gick ut för att kolla om något hade blivit skadat. Det hade det. Vänster baklampa var krossad och jag bröt ihop. Så här i efterhand, när jag beskriver händelseförloppet, inser jag att min reaktion inte riktigt var rätt avvägd. Men känslan av besvikelse sköljde över mig som en tsunami och jag kände mig så jäkla misslyckad. Jag ville bara klara av att göra någonting och jag ville verkligen inte lägga över ännu en grej på Andreas.Men istället gjorde jag helt tvärt om. Jag skapade ännu mer problem. Jag skrek och svor, plockade bort platsbitarna som hängde från baklyktan och körde hem. På vägen hem ringde jag Andreas och allt det arga gick över någon form av sorg. Patetisk sorg. För jag grät och hulkade som om jag kört över något levande och inte en jävla brevlåda. Väl hemma gjorde jag det enda som jag för stunden klarade av. Jag gick o la mig i sängen, sen låg jag där tills alla andra gick o la sig.
Så det nya var att jag körde in i en brevlåda, det har jag aldrig gjort innan och jag planerar inte för att göra det igen. Det var en olycka och olyckor händer. Det var inte ens en allvarlig olycka, men det hände. Det som däremot inte var nytt var besvikelsen över att jag gjorde bort mig igen. Besvikelsen över att jag inte klarade av att utföra en simpel sak och besvikelsen över hur jag lät känslorna ta över helt. Om detta hade hänt någon annan så hade jag troligtvis skrattat och viftat bort det. Jag hade troligtvis försäkrat personen om att ingen bryr sig och att det är sånt som händer. Men jag är min egen största kritiker. Jag är den som mest av allt kastar skit på mig själv, som synar mig själv och hela min person i sömmarna och detta gör jag alltid med en nedlåtande kritik. Det bara blir så, varesig jag vill eller ej. I mina ögon kan jag alltid vara lite bättre, göra lite bättre och det är utmattande. Och dumt. Jag vet hur jävla dumt det är men jag är 38 år och så här har det varit så länge jag kan minnas. Att lära om är inget som görs i en handvändning och även om det nu, två dagar senare, känns lite bättre så är det långt ifrån att kännas okej. Besvikelsen över att misslyckas har även fått sällskap av ångern över min reaktion och ingen av dom är några vidare trevliga sällskap. Dom är riktiga as faktiskt, men dom är åtminstone bekanta för mig och jag behöver verkligen inte testa något nytt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar