Noll är bra. Minus är skit. Plus är något jag längtar till.

 Upptäckte nu att mina tre senaste inlägg har handlat om att jag gnällt över att gå upp på morgnen. Så nu ska jag dela med mig av något icke gnälligt.

Förra veckan sprang jag på en bekant och denna frågade hur det är, för första gången på hur länge som helst så fasade jag inte inför frågan. Jag kunde helt ärligt svara "Det är helt okej, det är bra". Och det var så skönt så jag nästan ville gråta en skvätt. I tre års tid har jag fasat och undvikit den frågan. Har någon frågat hur det är, har jag genast slängt tillbaka och istället frågat hur det är med den andre personen istället, jag har ryckt på axlarna, svarat så där eller bara sagt att det är som det är. Nu kunde jag säga att det är bra. 

Det är inte toppen och det är inte kalasbra. Men det är helt okej. Det är mycket bättre. Äntligen känner jag att det går ordentligt på rätt håll. Jag behöver inte tänka efter utan bara svara. Och det är så skönt. I slutet av sommaren började jag trappa ner på mina antidepressiva. Dom har hjälpt mig och jag har ramlat rakt ner i det svarta hålet när jag glömt och tagit dom innan. Men då kände jag att det nog var dags och jag började trappa ner. Jag var livrädd men optimistisk och det funkade. Jag fick ganska mycket biverkningar av medicinen och det var en kamp att komma ihåg att ta dom, så det är väldigt skönt att slippa dom. Jag blir fortfarande väldigt lätt stressad och rörig i huvudet när det blir mycket. Jag har fortfarande svårt för mycket och är inte på långa vägar "tillbaka" men jag mår mycket bättre. På en skala där jag ständigt legat på minus, ligger jag nu på noll. Vilket i min hjärna betyder att jag mår bra. Uppförsbacken är inte lika brant längre, tack o lov för det. Jag kan fortfarande kana ner, och gör det ibland, men utgångspunkten är inte längre minus och det är inte lika svårt att klättra uppför igen. Tjoho.