Det kan vara det västa jag vet. Det kommer absolut med på topp-5 listan.

 Att gå upp på morgonen är ingenting som jag någonsin uppskattat och jag har aldrig varit bra på det. Aldrig. Eller jo, frågar ni min mamma så svarar hon nog att om det var något roligt som väntade, då gick det bra att gå upp. Men är det inte så för alla då? Jag tänker att det är så för alla, även morgonpigga som studsar upp ur sängen direkt när klockan ringer. Det måste ju ändå gå lite bättre när dom har något roligt att se fram emot, eller?

För mig är det alltid hemskt, mer eller mindre. Vissa dagar kan det gå lättre, vissa dagar är det ett rent helvete, men det är alltid hemskt. Okej, ärligt talat av 365 dagar som jag vaknar på så händer det kanske 3 dagar som är helt okej, då det inte känns hemskt alls. Tre dagar då jag förvandlats till en hurtig, morgonpigg människa som ser fram emot att starta dagen. Då kan jag gå och gnola lite på morgonen, tända ljus och tycka att det är härligt. Men det är tre dagar, helt ärligt! Alla andra dagar är piss. Och det är svårt att förklara hur det är på något annat sätt än att det bara är hemskt. Att öppna ögonen, att tvinga sig att väcka hjärnan, att resa sig från sängen och när jag dessutom måste väcka mina barn för att få iväg dom till skolan, suck. Ni kan lika bra skendränka mig, det är troligtvis en mer behaglig upplevelse för mig. 

Som om mina egna svårigheter inte vore nog så har jag dessutom berikats med en liten mini-me som har mer eller mindre samma känslor som jag själv när det gäller morgnar. Den andre ungen har tack o lov ärvt sina pappas gener och är vanligtvis morgonpigg. Men nu har han förvandlats till en hormonstinntonåring och då försvann genast hans morgonhumör också. Så den veckan när pappan i familjen arbetar förmiddagsskift är just nu bara en hemsk upplevelse i vårt hem. Redan igår visste jag att denna morgonen skulle vara bland dom värsta, så jag tog beslutet att sova på soffan. Tänkte att det skulle hjälpa, då kunde jag bara gå upp och ut i köket och hoppas på att kaffebryggaren skulle hjälpa mig. Kaffet fanns som vanligt för mig, men inte hjälpte det mycket. I morgon önskar jag att jag får en av dom tre bra dagarna.. Nu ska jag fortsätta att hälla i mig kaffe och hoppas på livet kommer åter i mig..

Klart, slut!