Halloween

 Igår var det Halloween i grannskapet.. Sverige... världen faktiskt.. i alla fall. Det var Halloween och våra älskade kottar har ägnat timmar åt att planera och dekorera hus och trädgård. Vi hade till och med en spelande gravsten för att skapa extra skrämmande stämning. Den var som mest skrämmande nu på morgonen när den drog igång och vrålade innan jag fått i mig morgonkaffet. Sorry alla grannar, vi glömde visst att stänga av den igår.

Så fort mörkret hade gjort sitt inbrott i går började det plinga på dörren och utanför fanns små monster och tiggde efter godis. Dom allra flesta som kom så kände vi igen någon i följet. Men vissa kände vi inte igen alls. Fick under kvällen hör att föräldrar skjutsar hit sina barn från byn för att gå "bus eller godis", eftersom det är svårt att gå runt bland lägenheterna. Att det är svårt kan jag förstå, även om dom för kvällen eventuellt skaffat sig några extra krafter kanske inte att gå-igenom-låsta-dörrar är en av dom. Och jag ska vara ärlig med att jag inte riktigt vet vad jag tycker om det. Dom flesta barn var väldigt tacksamma och vi hade lite godis kvar när siste man kom,  men för mig så går man i det området där man bor. Jag tror åtminstone att det är så jag känner. Jag tänker att mina barn går runt i området där vi bor och vi har köpt hem godis för att kunna "betala tillbaka" genom att ge till deras ungar. Om jag hade bott i lägenhet så hade jag nog till o med kunnat köpa godis och gett till grannarna i samma port som mig, så att dom sen kunde ge det till mina barn. Om dom inte själva hade velat köpa och ge bort. Man ger och man tar liksom, men på lika villkor. Om jag kör iväg med mina ungar för att dom ska gå "bus eller godis" så kan jag ju inte vara hemma och dela ut till andra. Då bara tar jag/vi, och det hade inte känts okej. Men jag tror inte att alla tänker så.. men inte att förglömma; det är föräldrarnas ansvar, inte barnens. Jag hade dock blivit ganska sne om utsocknes ungar hade roffat åt sig allt godis och det inte fanns något kvar till grannbarnen. Men så var inte fallet hos oss, så jag har inget att sura över. Och det gör jag egentligen inte heller.. jag bara tänker högt, vilket man får.

Det var i alla fall två sockerstinna ungar som kom tillbaka hem igår kväll och stolt visade upp sitt byte. Någon hade erbjudit en potatis bland godiset och jag tror att Måns var mest lyckligast över den faktiskt. Och eftersom den gjorde honom så glad så tror jag att nästa år så kommer det erbjudas äppelskivor, morotsstavar och pappersflygplan i det Nilssonska hemmet istället för godis. Då kommer ungarna säkert bli glada. Jag är inte ett dugg rädd för att någon skulle hitta på något bus i alla fall, för varje gång jag öppnade och sa att vi gärna väljer bus i stället för godis, så tittade ungarna storögt och skräckslaget på mig istället för att börja hiva toalettpapper.