24 - Det här får mig att gråta

 Det som kan få mig att gråta kan skilja sig precis lika mycket som allt annat i mitt liv. Men jag har väldigt nära till tårar och dom kommer vanligtvis ganska ofta. Jag gråter när jag blir förbannad, när jag blir glad, när jag blir rörd eller när jag får rejält ont.

Jag kan gråta av en sorglig film, eller av lyckliga slut. Jag gråter alltid på bröllop och begravningar. Jag gråter om någon nära är ledsen eller får uppleva ett väldigt lyckligt ögonblick. Jag grät när jag tog studenten och när vi gifte oss. När en barndomskompis överraskade mig med uppvakning när jag hade konfirmerats grät jag. Ibland gråter jag i duschen, bara för att få lätta på trycket. För ett tag sen när rastlösheten och oron tog över kroppen, körde jag ut i skogen och sprang tills lungorna sprängde och tårarna rann längs kinderna. 

Jag gråter av lycka, av förtvivlan, av sorg. Jag gråter av kärlek, glädje och hopplöshet. I vanliga fall gråter jag ofta, eller i alla fall blir ögonen vätskefyllda och någon tår kanske strilar ner. Men sen jag blev sjukskriven och började medicinera gråter jag inte lika ofta. Medicinen tar udden av topparna och dalarna och känslorna som vanligtvis stormar är lite mer stilla. Förra gången jag tog antidepressiva var efter tvåans födelse. Då fick mina hormoner tog spel och varje månad, under PMSen tog jag medicin för att kunna behålla lite av sans och balans. Det var en väldigt delad känsla. Det var skönt att slippa känslostormarna som jag inte kunde kontrollera, men eftersom jag blev lite avtrubbad kände jag inte heller igen mig själv. Jag tog inte medicinen i speciellt många månader då. När det värsta hade lagt sig så lärde jag mig att hantera det.

Nu är det annorlunda. Ibland när något är riktigt roligt och jag skrattar precis som förr. Skrattar så att nästan tårarna rinner, så slår det mig att det hade gått lång tid sen förra gången. Vanligtvis skrattar jag så nästan varje dag. Det gör jag inte längre. Ibland när något är riktigt sorgligt och jag gråter precis som förr. Gråter så att tårarna rinner och jag får kippa efter andan, så slår det mig att det hade gått lång tid sen förra gången. Vanligtvis gråter jag en skvätt varje vecka. Det gör jag inte längre. Kanske är det för att mitt liv inte längre innehåller så mycket sorg och glädje, eftersom jag oftast tillbringar tiden med enbart mig själv?  Men troligtvis är det också så att medicinen gör det den ska och tar bort mina värsta dalar, men också mina bästa toppar. Men det känns mer okej nu. Den grå dimman som jag var i, har lättat något och jag kan se världen och livet lite mer klart igen. Och jag skrattar ibland och gråter ibland. Om något är riktigt roligt, eller riktigt sorgligt. Då skrattar jag eller gråter. Men jag längtar efter att kunna göra båda samtidigt igen.