Tandläkarbesök och en vit medelålders kränkt man

 Var med tvåan hos tandläkaren i eftermiddags. Pöjken brukar sköta sådana besök då mitt huvud inte riktigt klarar av det. Men vi hade glömt bort besöket och det blev försent för att ändra tiden, så jag körde iväg. Kände mig förvånansvärt lugn. Men sista tiden har det slagit mig att jag oftast klarar att göra saker med barnen, för deras skull. Värre när det är mig själv det gäller. Då vill jag helst krypa ur kroppen på mig själv.

I alla fall medan jag o tandsköterskan stod utanför rummet för att ta röntgen bilder bankar en man på branddörren bakom oss. Inget hej, inget ursäkta att jag stör. Bara en ren kommendering om att dom minsann måste se till att vagnarna är i ordning, annars tar han inte dom med sig. Hon försökte avbryta honom med att peka in mot rummet där min lilla unge låg med den hemska röntgen grejen i munnen och säga att hon har en patient. Han tog ingen notis om det. Han fortsatte sitt brandtal och sen gick han. 

Hon tittade på mig med skam och ursäktande i blicken. Sen blundade hon och tog ett djupt andetag. Jag förstod henne precis. Jag har också, så många gånger, mött den där mannen på mitt jobb. Någon som kommer dit för att fixa något, laga något eller leverera något. Han som stövlar in, utan hänsyn för mitt jobb eller för dom vi försöker ta hand om där. Han som pekar med hela handen och beskyller oss fruntimmer för världens alla problem, för att sen vända på klacken och känna sig skit nöjd med sig själv. 

Jag tittade på henne när hon öppnade ögonen igen och sa det enda jag kunde säga "Han har världens viktigaste jobb" och så log jag. Hon förstod precis. Hon förstod att jag visste, att jag kunde känna exakt hur det kändes. "Jag vill ju bara ta hand om din son", sa hon. "Jag vet! Men hans jobb är MYCKET viktigare än ditt." Sen skrattade vi lite och kände en samhörighet mot den vita, kränkta, medelåldersman som vi båda mött så många gånger förut.

Tandläkaren, som också var man, märkte ingenting. Han var fullt fokuserad på Måns, det var ingen som avbröt honom i hans jobb. Han var också medelålders, men han var inte vit. Och han pratade med både mig och tandsköterskan med stor respekt. Han förminskade inte någon av oss och han tog väl hand om Tvåan, fast att han hade en patient till i rummet sidan om. Kanske var det så att tandläkaren hade en mycket bättre dag än vad leveransgubben hade. Eller så är det kanske bara så, att han helt enkelt såg oss som jämlikar, som människor, och inte någon som skulle sättas på plats? Jag vet inte. Men jag vet att man kommer bra mycket längre med att säga "Hej, har du tid en stund?" eller "Ursäkta att jag stör men.." Den vita, medelåldersmannen vet nog inte det. Men jag hoppas att han förstår det en dag.