Lugnet efter stormen, eller mitt i stormens öga?

 I måndags avslutade snickarna sitt arbete på Måns kommande rum. Igår skulle jag börja spackla och jag hade sett fram emot att få jobba lite med händerna, utan att behöva tänka så mycket. Så blev det inte. Jag tillbringade större delen av dagen i soffan. Dränerad. Slut. Ingen har begärt att jag ska anpassa mig efter någon, ingen begär att jag ska kavla upp armarna, utom mig själv. Jag var slut efter att ha haft människor i vårt hem, att det aldrig var tyst och att jag kände att jag behövde anpassa mig. Jag var överstimulerad av att ingen förutom jag själv skulle styra över hur arbetet med renoveringen framskred, och det blev stopp i huvudet.

Det är så svårt att beskriva känslorna och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det.Jag har jobbat med detta i ett och ett halvt år och ändå känns det just nu som att jag inte kommit någonstans. Jag kan fortfarande inte förstår eller sätta ord på hur det är. Jag kan fortfarande inte göra något lagom. Det har alltid varit allt eller inget och jag måste lära mig att göra saker lagom. Men jag tvivlar på att jag har den förmågan och då fastnar jag i ett vacuum. Igår själv intalade jag mig att jag behövde dagen av vila och återhämtning och att jag i dag skulle gå upp o spackla. Nu är klockan över elva och jag har fortfarande inte gjort något. Prestationsångesten gnager. Kroppen och huvudet är slött och magen knyter sig. Det är inget svårt jag ska göra, det är något jag gjort flera gånger förut. Men ändå kan jag inte förmå mig att gå upp för trappan. Jag vet att det hänger på mig. Jag vet att familjen kommer fråga hur det gått med spacklingen. Jag vet att Andreas kommer säga att vi ska hyra in någon istället. Men det tar emot. Jag vet ju att jag klarar det. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kommer att må bättre när jag bara börjar, men ändå kan jag inte ta mig dit.

Hela förmiddagen har jag förhalat, jag ska bara virka färdigt sjalen, jag ska bara gå med Gibson, jag ska bara se färdigt serien, jag ska bara äta. Nu är alla bortförklaringar slut. Jag har ingenting mer som kan uppehålla mig och jag måste gå upp för trappan. Inte bara för att renoveringen ska gå framåt, utan för att jag behöver det. Jag behöver vinna över rösterna, tankarna och knuten i magen. Jag måste vinna. Hjärtat bankar i bröstet men nu ska jag göra det.