Jag tror inte att jag har varit så rädd och orolig i hela mitt liv.
Undermedvetet visste jag att grejer skulle komma upp.
Hon skulle se grejer som jag gömt för mig själv. Saker som jag stoppat så långt in så att jag aldrig skulle kunna plocka ut dom igen.. Och jag var livrädd.
Jag var som ett barn som inte hittar hem..
Jag hittade dit direkt och jag fick kasta mig själv av bilen, annars hade jag kört där ifrån igen..
Benen släpade sig fram till dörren och jag gick in.
Där var redan någon där inne. När skulle det bli min tur?
Efter ett tag stod där en lång smal blond kvinna framför mig med snälla ögon och hon såg inte alls ut som jag trodde efter att ha pratat med henne i telefon.
Vi satte oss ner på vars en sida av hennes skrivbord.
Där var apparater, datorer och sladdar över allt.
På en hylla stod där massor med hokus pokus medicin och ett ton blommor.
Var hade jag hamnat?!
Kvinnan log mot mig och bad mig berätta lite om mig själv.
Hon plockade fram en hög med sladdar och jag fick lägga mig på en brits med sjukhus papper på.
Hon knäppte fast band runt mina handleder, fotleder och huvud. Sen gick hon tyst och satte sig bakom skrivbordet igen och stirrade långt in i datorn.
Jag kände mig helt utelämnad och rädd för vad som skulle hända och sägas.
Efter ett tag började frågorna komma.
Frågorna om min uppväxt om vem jag var och vad jag hade gjort.
Hon sa konkreta grejer om mig som hon omöjligt kunde veta.
Hon bad mig tänka tillbaka till olika tidpunkter i mitt liv som har stor betydelse för mig i dag.
Tårarna rann och jag hulkade som ett barn.
Hon rotade i mitt innersta och jag orkade inte höra mer.
Allting blev svart och jag visste varken ut eller in.
Det hon sa var grejer som man inte pratar om. Man får inte ens tänka det.
Hur kunde hon hitta det hos mig?!
Jag tänker på detta varje dag.
Varje dag är en ny dag att försöka bearbeta och komma fram till varför saker blev som det blev.
Hade det kunnat bli annorlunda?
Antagligen inte.
- Tack mina fina!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar