En på miljonen

 Åren går i en rasande fart och livet förändras lika fort..

I januari 2023 sa min kropp stopp och min chef skickade mig till läkare, som genast sjukskrev mig. Min första fråga var om jag kunde gå och jobba efter någon dag om jag kände mig bättre.

"Jovisst, kan du det.. men jag rekommenderar dig att vara hemma."

Jag kom aldrig i väg till jobbet efter någon dag. Jag kom inte inte iväg någonstans faktiskt. I flera månader låg jag på soffan. Jag kunde inte ta mig där ifrån och nu har det gått ett år och snart fyra månader sedan jag blev sjukskriven. Idag mår jag mycket bättre. Det är fortfarande mycket som jag inte kan och äntligen har jag accepterat att det är en lång väg tillbaka, men jag firar varje dag som jag känner att det går på rätt håll.

Jag har funderat ett tag på min gamla blogg och trodde faktiskt inte att det skulle finnas kvar. Men jo då, den fanns och allt mitt gamla svammel fanns också kvar. I eftermiddag och ikväll har jag läst igenom alla inlägg. Jag tänkte att jag kanske kunde hitta mig själv igen någonstans i mina gamla tankar. Eller åtminstone få en liten tillbaka blick på hur det har varit. Och det fick jag, med råge. Mycket som jag glömt och fick återuppleva genom mina gamla inlägg och en smula av sådant som jag kanske helst vill glömma.. Men det är en del av mitt liv och det jag behöver just nu är att försöka sortera minnen, känslor och upplevelser för att försöka lappa ihop mig själv igen. Och förhoppningsvis kunna bli en bättre version av mig själv, för min egen skull. Kanske kan jag hitta min inre rebell My igen och försöka kombinera henne med mamma My, utan att ha dåligt samvete, utan att tänka för mycket och utan att skuldbelägga mig själv.

Kanske kan jag läka genom att vara här och nu, samtidigt som jag försöker att läka den jag en gång var?