När vi fick vårt första barn och kom hem från BB med honom kändes det som att någon gett mig det mest värdefulla i världen att ta hand om. Som att någon räckte över något till mig med orden; Mänsklighetens överlevnad hänger nu på dig, älska honom och se till att han överlever. Så när vi kom hem med V och en hyrd bröstpump visste jag egentligen inte vad jag skulle göra om ungen fortfarande inte ville äta. Han vägrade ta bröstet och jag kämpade med pumpen för allt jag var värd. Jag visste att man kunde ge ersättning, men var köpte man det? Och om man behövde köpa det, vad hette det då? Vad skulle man leta efter? I dags läget känns det lite löjligt. Hur svårt är det egentligen?
Under graviditeten var jag inställd på att amma, så kanske jag inte lyssnade om vi fick några råd om hur vi skulle göra om det inte funkade. Eller fick vi kanske inga råd alls? Jag kommer inte ihåg och där och då mitt i vår bebisbubbla, hade jag ingen aning alls. Jag visste att det bästa var att amma och eftersom det är så som bebisar fått mat sedan urminnestider, tänkte jag att det löser sig. Och till slut gjorde det också det. Med blödande och sönderpumade bröst ringde jag min bästa vän som fått barn några månader innan mig, hon visste vad jag skulle göra. Och min faster som alltid funnits som en varm och skyddande filt gav mig precis rätt råd för att våga ta emot råden från Nett. När jag tänker tillbaka nu, hade jag behövt höra "om det skiter sig" råd från barnmorskorna. Jag behövde inte höra att jag skulle kämpa på och fortsätta försöka tills både jag och bebisen svimmade av uttorkning på grund av för många tårar. Jag hade behövt en lathund där det står vad man skulle köpa och var man köper det.
Men barn nummer två kände jag mig betydligt mer erfaren. Jag visste vad jag skulle göra om det blev likadant igen. Men så blev det inte. Ungen kom ut och upp på bröstet och han fattade tag direkt. Vi slog något slags rekord i vikt under våra dagar på BB. Ungen gick i princip inte ner någonting innan vi åkte hem. Så jag kände mig säker och trygg. Amningen fungerade och allt var frid och fröjd. Jag hittade tre gråa hårstrå i luggen när jag kom in på toaletten dagen efter förlossning, men i övrigt gick det som en dans. Tills jag drog av mig mina byxor för att kissa, KLAFS och en stor, äcklig blodklump trillade ur mig och landade på golvet inne på toaletten. Samma panik som sköljts över mig när vi kom hem med ettan och ingenting med amningen fungerade, kom än en gång tillbaka. Jag ringde på larmknappen i panik och en liten, mager, medelålders sköterska kom in till mig på toaletten. Hon var lugnet själv. "Ingen fara, inget att oroa sig för" sa hon och hjälpte mig att torka upp. Som jag minns det var det dom enda ord som följde efter det. Vi åkte i alla fall hem med vår lille bebis och allt var lugnt. Tills jag några dagar senare fick feber och fick åka akut in till sjukhuset igen. Livmodersinfektion och jag fick antibiotika. Jag visste inte ens att det var något som kunde hända. En tid efter detta träffade jag en kompis mamma som frågade hur det var. Jag berättade om alltihop för henne och då sa hon att samma hade hänt henne. Jag hade ingen aning. Ingen hade någonsin berättat för mig att det kunde komma blodklumpar stora som golfbollar. Eller att det fanns något som hette livmodersinfektion. Jag hade ingen aning. Än en gång hade jag behövt en lathund, en broschyr eller vad fan som helst; Detta kan hända, och om det händer så här gör du.
Alla pratade om graviditeten och om förlossningen. Ingen pratade om den första veckan efter. Ingen. Inte vården, inte folk. Ingen. Ingen pratade om den hjälplösa känslan av att komma hem och inte veta ett skit om vad man skulle göra om någonting hände utanför ramarna. Nu har det gått tolv år sedan jag sist fick icke-rekommendationer från vården. Och denna veckan fick jag det igen. Jag har inte fött barn igen, och jag kommer inte göra det heller. Jag fick en diagnos. En diagnos som jag i allmänhet vet ganska mycket om, precis som med barn. En diagnos som inte är farlig men som kommer att förändra mitt liv. Det har varit samtal, prover och undersökningar och jag visste på ett ungefär när beskedet skulle komma och nu har jag fått det. Jag har ADHD. Jag vet vad det är, människor i min närhet har det och jag är långt ifrån den första människan på jorden som får diagnosen, inte heller den sista. Men jag får precis samma känsla som när vi kom hem med våra bebisar. Nu gäller det mig och ingen annan och då är det precis som att alla mina realistiska tankar bara svävar ur huvudet på mig och dom går inte att få tag på..
Psykologen som ledde utredningen talade om vad som skulle hända nu och önskade mig lycka till. Hon skickade också med lite länkar för mer information, och boktips! Dom länkarna har inte gett mig ett skit. Dom leder mig till hemsidor som inte överhuvudtaget innehåller det som jag behöver. Och dom är inte överhuvudtaget uppbyggda för att jag ska kunna hitta det jag behöver, om nu den informationen finns där.. Jag behöver en lathund, en broschyr. En broschyr som talar om hur det kan komma att kännas för mig och min familj. En broschyr som kan ge lite klarhet till min familj, eftersom jag själv inte kan förklara, eftersom jag inte vet. Jag vet inte vad som är jag och vad som är ADHDn. Jag anar kanske, men jag känner mig inte tillräckligt säker för att kunna svara sanningsenligt på några frågor. Jag behöver en broschyr med frågor och pilar som sen leder vidare. Ni vet vad jag menar, "Tycker du om att träffa nya människor" och så svarar man Ja eller nej och följer pilarna till ett nytt påstående beroende på ens svar. En sån hade jag behövt nu. En till mig, en till min man och en till mina barn. Men det finns inte. Antagligen för att ingen har tänkt på att det skulle behövas. Och det kanske inte behövs för andra, va fan vet jag?! Men jag behöver en och jag behöver en nu!
Det jag fick med mig var; Du kommer få en kallelse för besök hos en ny läkare, och Hör av dig om det skulle vara något. Att säga till mig att jag ska höra av mig om det skulle vara något är som att försöka få ett barn att gå o lägga sig. Jag gör det bara inte. Jag ber inte om hjälp och jag hör definitivt inte av mig bara för att stilla mina egna krångliga tankar. Jag kan be min familj om hjälp ibland och eventuellt någon av mina vänner. Men där går min gräns. Icke att jag skulle ta upp tid av någon som dessutom har avslutat mitt ärende och skickat mig vidare. Nix, det kommer inte att hända. Men jag hade verkligen inte tackat nej till en enkel liten broschyr där jag i lugn och ro kunde få lite tips och råd som faktiskt kunde hjälpa eller som kunde leda mig vidare där dessa råden kunde finnas. Och som dessutom är skrivit på ett sådant sätt så att en människa med ADHD faktiskt kunde ta dom till sig och inte blev överväldigad av en lång, sammansatt text (ungefär som den jag nyss skrivit). Om det nu är min ADHD som gör det svårt för mig med långa texter, eller om det är jag?! Jag vet inte, för JAG HAR INGEN BROSCHYR!
tack o hej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar