Idag åker den store ungen till Liseberg på klassresa. Om några veckor slutar han sexan och inom dessa veckor ska han dessutom fylla 13 år. Tretton år. Som alla andra föräldrar kan jag inte förstå hur tiden har gått så fort. Samtidigt som det har känts som en evighet. På tretton år kan hur mycket som helst förändras och hur mycket som helst kan vara precis som alltid.
Jag var 23 när V föddes, skulle fylla 24. Om jag träffar någon i den åldern i dag så tänker jag oftast att dom är så unga. Fortfarande små valpar. Jag hann både få mitt första barn och gifta mig innan jag fyllde 24. Åldern är bara en siffra, det är verkligen så. Men det är ändå något som påverkar oss mer än vad vi tror. Annars hade väl ingen fått 40-årskris? Det finns en siffra för myndighet, en siffra för pension och en siffra för medelålder med mera, med mera. Våra livssiffror avgör när vi börjar skolan, när vi får rösta och hur vi blir dömda. Förr bedömdes barns utvecklingsnivå beroende på ålder, i dag vet vi att mognad och utveckling inte kan mätas i ålder. Allting är individuellt. Men om vi inte hade haft dom åldersbaserade utvecklingsstegen att utgå ifrån hade vi då kunnat jämföra? Och till vilken nytta jämför vi om jämförandet ändå blir orättvist eftersom vi placeras i samma fack som alla andra, fast att förutsättningarna är lika olika som antalet elever?
Så var borde man vara i livet när man ska fylla 37? På pappret har jag nog allting som man borde ha. Hus, barn, hund, utbildning, jobb och man. Men precis som ålder kan det säga en sak men betyda något helt annat.
Huset har vi mer eller mindre renoverat sen vi köpte det. Just nu håller vi på med ovanvåningen. Eller en byggfirma gör det. Planen var från början att vi skulle göra mycket själv. Den listan har blivit mindre och mindre. Jag orkar helt enkelt inte.
Jag försöker vara den bästa mamman jag bara kan till barnen. För ett år sedan tillbringade jag större delen av dagarna i soffan. Idag orkar jag lite mer. Är tacksam för det men det dåliga samvetet gnager ständigt.
Hunden är fantastisk. Han ger mig så mycket. Han ger massor till oss alla. Men han ger också en hel drös med päls överallt. Och egentligen borde vi dammsuga två gånger om dagen.
Min utbildning har jag inte mycket nytta av för tillfället, eftersom jag inte fixar att jobba...
och mannen är mitt i fotbollssäsongen. Vilket betyder att vi bara andas, pratar och planerar kring träningar och matcher. Okej, inte bara men det tar mycket tid. Tre fjärdedelar av familjen spelar fotboll plus att Andreas också är tränare, vilket betyder att dom nästan är lika mycket på idrottsplatsen som hemma. Nä, nu var jag nog lite väl hård. Andreas har varit en klippa genom hela min sjukskrivning. Han har stöttat och funnits där för mig hela tiden, och jag är honom evigt tacksam för det.
Men som sagt, allting är inte alltid som det verkar. På pappret är det en sak, på riktigt är det någon annat. Eller i alla fall ha det fler nivåer och är mer komplext än det som står på pappret. Formell information och yta kan bara visa just det. Inga nivåer, inga färgskiftningar, inget djup. En bild på Instagram visar bara det som ägaren vill visa och ålder är bara en siffra som talar om var i livet du bör befinna dig just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar