Igår skrev jag om ålder och att vår äldsta snart ska fylla tretton och att tonårsvärlden står inför vår dörr. När jag var tonåring var sena kvällar en stor del av mina helger. Ibland cyklade jag hem. Fem kilometer rakt ut i skogen, utan gatubelysning. Hade jag tur hade jag kommit ihåg att byta batteri i cykellampan, men oavsett sjöng jag alltid för full hals längs grusvägen för att skrämma alla vildsvin som jag visste fanns nära inpå. Ju äldre jag blev desto längre från hemkommunen befann jag mig och ju klurigare det blev att ta sig hem, desto oftare fick mamma komma och hämta. Det var långt ifrån allas föräldrar som steg upp mitt i natten för att hämta sina barn, men min mamma gjorde det. Även om hon hade jobbat hela dagen och fast att hon även skulle jobba dagen efter. Jag ringde och hon steg upp och satte sig i bilen för att hämta mig och oftast fick hon köra långa omvägar för att även lämna av mina kompisar.
Inatt skulle V hämtas från bussen efter en dag på Liseberg. Jag kämpade för att hålla mig vaken, det gick inte. Jag hade bestämt med grannen att jag skulle åka med honom, för att slippa ångesten av att köra dit själv. När vi sågs 00:30 utanför våra hus konstaterade vi att det är nu det börjar. Vakande nätter när vi väntar på att våra barn ska hämtas. Slitna och sömniga sätter vi oss i bilen för att egentligen köra var som helst, bara för att få hem våra barn säkra.
Jag är så tacksam över min mamma som körde Skåne runt alla dom gångerna och jag kommer göra detsamma för mina barn. När jag sover som bäst kommer telefonen att ringa och jag kommer gå upp, klä på mig och sätta mig i bilen för att köra hur långt som helst för att barnen ska komma hem säkert. För att veta att dom är okej och för att sen dråsa tillbaka i säng för att sova till klockan ringer och en ny dag börjar.
Idag blir det soffan och vila. Ja, jag kommer hämta mina barn, var som helst och när som helst. Men nästa gång hoppas jag att Andreas inte jobbar förmiddag och kan vara den som går upp mitt i natten för att få hem våra barn ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar