Jag har alltid varit väldigt morgontrött. Nu vet jag att det absolut har att göra med att jag alltid har haft svårt att komma till ro på kvällarna. Dom få dagarna som jag har vaknat pigg o satt igång med dagen direkt har jag alltid älskat. Familjen sover fortfarande och jag har någon timme för mig själv innan dagen börjar på allvar. Men dom dagarna är väldigt få och sen jag föll har det inte hänt alls. När jag vaknar nu handlar det mest om hur lång tid det tar innan jag kroppen och huvudet har hunnit samla sig för att vara redo för dagen.
Vissa dagar krävs några koppar kaffe och en timmes lugn innan jag kommer ur soffan. Idag går det inte lika snabbt. Klockan är tidig eftermiddag, barnen har både hunnit gå till skolan och kommit hem igen och jag har fortfarande på mig pyjamas. Jag har druckit oräkneliga muggar med kaffe och jag har slumrat två rundor till sen jag flyttade mig från sängen till soffan. Men snart kan jag nog gå o klä på mig och kanske till o med göra något. Kanske.
Gibson känner att jag inte är på topp och håller sig nära mig och tack vare honom vet jag att någon gång under dagen så kommer jag att resa mig här ifrån. För han behöver komma ut och det gör att jag också kommer att komma ut. Idag kommer det absolut bli skogen. Där kommer det bara vara han och jag och fast att jag kommer upp ur soffan och ut genom dörren, så kommer jag ändå kunna stanna kvar i min bubbla för att kropp och huvud ska kunna hinna ifatt varann innan dagen är slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar