Dag 7 - Min bästa vän

 När jag var liten hade jag en bästa vän. Vi gick på förskolan tillsammans och sen började vi i samma klass när det var dags att börja skolan. Det var alltid vi. Vi bråkade mycket och var egentligen ganska olika. Men vi var bästa vänner. Det var första gången som jag kände hur det var att ha en bästis. Men det var också första gången som jag upplevde känslan av ensamhet. 

Första dagen i fyran satt hela klassen på golvet i en ring och jag tittade mig omkring. Min kompis var inte där, så jag frågade läraren var hon var. Jag fick till svar att hon hade bytt klass. Efter det blev ingenting sig likt. Jag hade andra kompisar. Vi var fortfarande kompisar men det förändrade något. Hon bytte klass och jag visste inget. Ingen hade berättat det för mig och jag kan inte minnas vilket svar jag fick när jag frågade varför. Jag minns bara känslan av besvikelse.

Efter det har jag fått många nya kompisar. Jag hade många olika vänner och kompiskretsar. Men jag tror aldrig att jag fick någon bästa kompis igen. Någon gång trodde jag att jag hade hittat den där bästa-kompis-känslan igen. Men det visade sig alltid att det inte var på det sättet som jag tänker att bästa kompisar är. Den självklara vänskapen där båda alltid väljer den andre först. Jag kanske har någon missvisande romantiserad bild av en bästa kompis. Det kanske inte alls är på riktigt så som jag tror att det är. Att utöver familjen är det just den personen som är viktigast att vara med. Att just den personen finns med i motgång och medgång. Att den personen delar alla lyckliga ögonblick med en och att det är den personen som man lutar sig mot när livet ger en sorg och motgång. Den jag trodde var min person, visade sig oftast välja någon annan person framför mig. Sen träffade jag Andreas och han blev på många sätt min bästa vän. Han är den som jag delar allting med. Medgång, motgång, sorg och lycka. Han är min man och absolut min bästa vän. Men min bild av en bästa vän är nog framför allt en person utanför familjen, som ändå är familj fast att man inte bor i samma hus eller delar blodsband. 

Jag har haft och har nära vänner. Personer som jag tänker är mina bästa vänner. Dom är mina bästa vänner men alla har också någon annan. Någon annan som man delar sitt innersta med. Någon annan som är ens närmsta. Missförstå mig inte, jag har fantastiska vänner och jag är så tacksam och glad för dom. Speciellt dom som funnits där för mig när livet har bjudit på både motgång och medgång. Men på något, kanske knasigt sätt, kan jag känna avundsjuka på dom som alltid har den där självklara vänskapen. Eller på dom som är med i ett kompisgäng. Ett gäng som hängt ihop i flera år och som firar och sörjer tillsammans. Mina vänner är väldigt utspridda. Alla tillhör olika gäng och har olika bakgrund. Men dom är alla mina vänner och jag är så glad för dom även om vi inte tillhör en stort kompisgäng, eller att vi alltid väljer varandra framför någon annan. 

Jag tror att vi blir påverkade av hur vänskap gestaltas i olika medier, filmer, serier och böcker. Precis som med mycket annat. Jag tror att det förr visar upp en bild av hur människan tänker att det borde vara, än hur det verkligen är. För det är ju inte bara mina vänner som också har andra. Det är ju även jag. Jag öppnar mig på olika sätt inför olika vänner och jag har ingen aning om hur mina vänner uppfattar det. Dom kanske känner precis som jag, att det alltid finns någon annan också. Jag vet inte och kanske det inte spelar någon roll. För jag har fantastiskt fina människor runt mig och jag vill aldrig vara utan dom och jag hoppas att dom tänker på samma sätt när dom tänker på mig.