Tidigare vill jag tro att jag var en jasägare. Eller jag vet inte. Jag sa nog ja till mycket. Men ibland tog ångesten över och det blev ett nej. För några år sedan, när beslutsångesten och prestationsångesten började kicka in ordentligt vet jag att jag började säga nej.
Jag tackade nej till fester, umgänge, sådant som jag borde gjort och sådant som jag ville göra. Jag sa också oftast nej till barnen tror jag. När dom ville göra sådant där jag kände att jag inte hade kontroll. Där jag blev rädd för att något skulle skita sig eller när jag blev rädd för vad andra skulle tycka. Och dom gånger som jag sa ja, var det alltid i samråd med Andreas. Jag kunde helt enkelt inte ta något beslut själv till slut.
Jag chockade mig själv genom att säga ja när V ville ha thaimat och igår när V kom hem kl. 20:30 och ville sova över hos en kompis sa jag ja igen. Fick senare reda på att V först hade frågat Andreas och när han sa att det gick bra men att han skulle fråga mig också. Hade V bara en sak att säga "lord, have mercy".
Barnet känner mig väl men precis som jag måste lära känna mig själv på nytt får barnen också göra det. Igår chockade jag både familjen och mig själv genom att säga ja. Barnet fick också med sig både tv och playstation. Jag försöker att inte kontrollera allt. Jag försöker att inte få ångest för beslut. Jag försöker att inte oroa mig. Och igår klarade jag av det. Stor vinst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar