Listan om mig - Dag 2

 Min första kärlek

När man pratar om kärlek, speciellt sin första kärlek, så tror jag att dom flesta tänker på kärlek mellan två olika människor som känner den där pirrande känslan i magen. Där man blir snurrig, vimmelkantig och allt man kan tänka på är den personen. Men kärlek kan också vara en person som betyder mycket, en person som man tänker på och hjärtat fylls av värme, glädje och trygghet. En ovillkorlig kärlek utan förälskelse.

Om jag tänker på min första kärlek tänker jag på min första kille i tonåren. Den där när man känner att förälskelsen är annorlunda mot tidigare just för att man är lite äldre och man vet att det kan bli annorlunda. Jag tänker på ett barns förälskelse. När man inte är tillräckligt gammal för att ha en egen relation. Föräldrarna är fortfarande inblandade, man behöver be om lov för att träffas och man sa fortfarande att man skulle leka då. Om man träffades utanför skolan alls. Annars var det kanske mest att man var ihop för att någon hade frågat chans och sen gick det hela ut på att man sneglade lite åt varann och fnittrade inombords fram till någon gjorde slut för att bli tillsammans med någon annan.

Jag tänker på den andra killen i tonåren. Då man var lite äldre och relationen resulterade i att även man fick en relation till den andres familj. Att åldern gjorde att det blev en lite mognare relation och kanske att man ibland glimtade lite mot framtiden tillsammans med den personen.

Men jag tänker också på den där andra kärleken. Den som inte är grundad i en förälskelse utan den som är grundad i en familjär trygghet. Det kan vara ett syskon, en nära vän eller som för mig, en kusin. Om jag tänker på min första kärlek tänker jag inte bara på förälskelse till någon annan. Jag tänker också på den ovillkorliga kärlek som jag kände för min kusin.

Han var alltid hos oss på helger och lov. Han var som en storebror mer än en kusin. Han var ganska mycket äldre än mig. När jag var ett litet barn var han tonåring och jag såg så mycket upp till honom. Han gav mig tid som ingen annan. Han var intresserad av vad jag tänkte på och fast att han var så mycket äldre så lekte han med mig och min bror. Jag kommer ihåg när han hade ramlat med moppen och skadat nyckelbenet. Han fick ha ett stöd runt axlarna och jag tyckte att det såg läskigt ut. Jag kände lite oro för att han hade skadat sig. Jag kommer ihåg när jag o pappa hämtade honom i skolan med traktorn och vi stannade för att äta glass. Hur stolt jag var som hade en kusin så nära och att vi hämtade honom i skolan. Jag kommer ihåg hur han alltid fick sitta i mitten för att hindra mig o brorsan för att bråka. Min kusin bråkade aldrig, han var alltid snäll, respektfull. Och rak och ärlig. Jag ville alltid luta huvudet mot hans axel och då sa han "Har du hängbiljett?" Ja, svarade jag och då sa han till mig att jag skulle hänga på den istället.

Jag minns när han skulle ut och resa. Han skulle bo i andra länder, långt borta i ett år (eller fler, kommer inte riktigt ihåg men det kändes som en evighet). Och som jag saknade honom. Då var det jätte dyrt att ringa utomlands och det tog lång tid innan brev kom fram. E-mail visste man knappt vad det var, om det ens fanns? Men det fanns faxmaskiner och vi faxade till varann. Jag minns en födelsedag när jag fick ett fax av honom. Det var den finaste födelsedagspresenten som jag fick det året och jag tror att jag fortfarande har kvar faxet någonstans. Men mest minns jag när han kom hem. Jag hade varit på dansträning och kom hem, öppnade ytterdörren och där stod min faster och min farbror. Och där satt en annan person på pallen vid köksbänken. Han hade på sig min svarta peruk och flinade mot mig. Jag visste inte att han skulle komma hem och det tog ett tag innan jag förstod. Det var min älskade kusin och jag flög in i hans armar. Vilken lycka det var. Äntligen var han hemma igen, och det skulle bli som vanligt. Det blev aldrig som vanligt igen. Han var vuxen nu, med allt vad det innebar och jag var fortfarande ett barn. Nu förstår jag det, men då var det svårt.

Nu för tiden ses vi inte så ofta längre, och det är okej. För jag vet att vi forfarande tänker på varandra och när vi ses är det som att ingen tid har gått. Han bygger inte längre glassbilar av lego till mig eller kastar mig så högt upp i luften så det känns som att man flyger. Men han kramar fortfarande om mig lika hjärtligt och det är minst lika bra. För ett par år sedan tog hans äldsta son, som jag är fadder till, studenten och när vi skulle köra hem kramade vi om varandra länge och sen sa han "Hej då, lillasyster!" Dom orden kommerr jag för alltid bära med mig. Min fina kusin B.