Studiedag

 Idag har barnen haft studiedag. Att dagen börjar utan måste, inga tider att passa, ingenting som behöver presteras gör att jag känner lugn. Dagar som börjar med måsten, tider att passa och känslan av att behöva prestera gör mig stressad. Inte en, vad jag tror är en normal stress, att man är jäktad. Min stress är en mörk, pressande och kramande stress. Huvudet exploderar och hjärtat bankar stenhårt och i rasande fart.

Idag började dagen i lugn. M skulle i väg med moffe men det gav ingen känsla av stress eller krav. Jag visste att han skulle vara trygg och att pappa skulle fixa om det var något som behövdes. Morgonen var lugn. Jag var lugn. Lugnet gav energi och jag orkade klippa mer på häcken. Många pauser och ljudbok. Och solglasögon på. Det stämmer verkligen som i sången. Bakom mina solglasögon... att skapa sköldar är det som får mig att gå lite utanför min trygghetszon. På promenader är G min sköld. När jag klippte häcken var det solglasögonen. Så jäkla larvigt, jag vet. Men det var det som behövdes.

Vid lunchtid ville V att vi skulle äta thaimat. Tänk inte, analysera inte, säg bara ja, det ordnar sig, tänk inte. Så jag svarade ja och rusade mot bilen. Hjärtklappning, ångest. Solglasögon på och V var min sköld. Jag ville ta hans hand. En trettonåring vill antagligen inte hålla sin mammas hand, så jag lät bli. Precis innan vi skulle gå in möter vi våra grannar. Yes, en hel familj av sköld. TACK! Vi gick in, betalade, proppade våra lunchboxar fulla av mat och sen gick vi snabbt ut igen. Oron satt kvar. Måste ta mig till bilen. Fort! Andas in, andas ut.. Vi var nästan framme när jag hör någon ropa mitt namn. Vänder mig om och ser halva mitt jobb. Fortsätt framåt, andas, andas, snart framme vid bilen. Jag slängde upp en hand samtidigt som vi gick ifrån den lilla gruppen av människor som jag tillbringat flera år med med men som jag nu inte ens kunde se åt i en sekund. Framme vid bilen.

Att åka till en resturang mitt i lunchrusningen var stort. Det är en pytteliten petitess. Ett pyttelitet göromål. Men varje ny plats, varje ny grej är enorm. Och med ny är det egentligen inget helt nytt. Det är oftast saker jag gjort hundratals gånger tidigare, men inte nu, inte sen jag föll.. Och det känns så jäkla tramsigt. Fel, ´Karin´ tycker att jag är tramsig.. hon tycker att jag ska skärpa mig. Men även om hon stod med armarna i kors och skakade ogillande på huvudet när det kändes som att jag var tvungen att kippa efter andan, så är hon nöjd ikväll. Jag klippte klart häckjävlen så hon är nöjd. Jag vill spy på henne.