Kläder är ett ganska roligt fenomen. Vi föds nakna, sen har vi på oss det som våra föräldrar klär oss med. Fram tills vi kan börja protestera. Först kanske det handlar om att något inte sitter skönt och skaver. Sen kanske en färg känns fel. I takt med att vi blir äldre blir också ens kläder något som personifierar oss. Kläder kan bli både något positivt och negativt. Det kan avgöra huruvida man passar in eller inte. För helst ska man passa in, men helst ska du också sticka ut från mängden. När jag gick på mellanstadiet skulle man ha Adidasbyxor med knappar i sidorna. Knappen längst ner skulle vara uppknäppt. Sen kom andra märkeskläder som man skulle ha. Förutom Adidasbyxorna kan jag inte minnas att jag någonsin brytt mig så mycket om märken eller att kläderna var viktiga för att andra hade det. Jag ville mest ha det som jag gillade. Så är det fortfarande.
Jag trivs bäst i mina trädgårdskläder; hängselbyxor och en t-shirt eller shorts och linne om det är varmt. Nummer två på listan är klänningarna och kjolarna som jag ärvt av mormor, hittat på loppis eller sytt själv. Då känner jag mig som hemma i mina kläder. Då känner jag mig fin och trygg. Idag har det varit varm så det fick bli shorts o linne. Och barfota. Att gå barfota är så gött, då slappnar jag av. Har jag skor på mig är jag mer effektiv, speciellt inomhus. Jätte knasigt, men så är det. Skor på och jag blir en duracellkanin. Innan, jag var en duracellkanin innan. Nu går jag mest barfota.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar