11 - Mina syskon

 Förra gången jag skrev "Listan" tror jag att syskoninlägget blev det sista.. inte säker men jag vet att jag skrev det i alla fall. Jag skrev om min storebror. Han är två år äldre än mig och mitt enda biologiska syskon.

Jag har alltid önskat mig fler syskon, troligtvis för att brorsan och jag aldrig haft någon vidare relation förrän nu på senare år. Men när jag växte upp ville jag ha fler och jag försökte hitta syskon i andra. När mina faddrar fick sitt första barn, hojtade jag på förskolan att jag hade fått en lillasyster. Efter lite konstiga blickar och frågor blev det klart att hon inte var min riktiga lillasyster eller att vi inte ens var släkt. Men för mig, där och då var hon min lillasyster.

Spola fram tiden några år. Jag hade en vän som var fyra år äldre än mig och jag hade känt henne hela mitt liv. Där och då blev hon min storasyster, och jag blev hennes lillasyster. När hon flyttade tillbaka till Klippan efter några år på annan ort, hittade vi också tillbaka till varandra och vi gjorde allt tillsammans. Vi var syskon, tills vi inte var det längre.

För det problematiska i att hitta ett syskon som inte är ett syskon på riktigt, är just det. Man är inte familj på riktigt. Jag och min bror hade som sagt ingen vidare relation när vi växte upp. Vi bråkade som hund och katt och han flyttade tidigt för att gå på gymnasiet någon annanstans. När han sen flyttade på riktigt träffades vi bara sporadiskt när han var hemma och hälsade på och enda gången vi pratade i telefon var när någon av oss fyllde år. När jag ser tillbaka nu, så kände vi nog knappt varann. Vi var i samma familj, vi var syskon. Dom personerna som borde varit närmst, men så var det inte. Men han skaffade familj, precis som jag och han flyttade ner till Skåne igen. Och nu har vi en annan relation. Nu tror jag till o med att vi kan uppskatta varandra. Och våra barn är väldigt viktiga för oss. Om vi inte hade varit i samma familj, om vårt DNA inte hade bundit oss samman så tror jag inte att vi hade haft någon kontakt i dag. Men vårt DNA har hållit ihop oss ändå. Jag vet att DNA inte alls är någon garanti för familj, eller en relation. Det är många syskon som inte har någon kontakt överhuvudtaget. Men för oss, så höll det oss ihop.

Mina "systrar" och jag delade aldrig DNA. Min lillasyster är fortfarande en viktig person i mitt liv och tack vare att jag har nära kontakt med min gudmor och gudfar, så är vi fortfarande i varandras liv. Jag skriker dock inte längre ut att hon är min lillasyster. När jag tänker på min storasyster tänker jag mest på saknad. Jag saknar henne. Jag saknar det vi hade. Vi hoppade in i min bil och bara körde, lyssnade på musik och sjöng med för full hals. Vi tittade på film och dansade. Vi gjorde sådana saker som jag tänker att syskon gör. Men det gör vi inte längre. Nu har vi ingen kontakt alls, förutom när någon av oss fyller år. Då skickar vi grattis och önskar varandra en fin dag. Hon var min vän, blev min syster och nu är vi knappt bekanta med varann. Den villkorslösa kärlek som bör finnas i en familj, var aldrig på riktigt. Vi delade aldrig DNA, men vi var systrar tills vi inte var det längre.