Den här veckan har hitintills mest innehållit återhämtning för mig. Den sista månaden har jag mått mycket bättre och det har känts bra att det mer tydligt gick framåt. Men förra veckan gick jag tillbaka ganska mycket. Jag hade jätte mycket oro och det kändes som en käftsmäll efter att jag mått bättre ett tag. Varje gång det blir ett bakslag tar alltid återhämtningen nästan lika lång tid.
Jag kan mer eller mindre räkna med att så fort det händer något utöver det vanliga kommer oron och ångesten. Men jag försöker tänka på framstegen som jag faktiskt gjort, även med oro. Idrottsplatsen är numera nästan att räkna som en trygg plats och jag kunde följa med familjen till Pinchos för att fira Viggos födelsedag. Det krävdes oroliga nätter och lite medicin men jag klarade veckan. Sov mycket och rastlösheten gnagde. Men jag klarade det.
Min förra psykolog hjälpte mig att jobba med skuldkänslorna och att jag inte förstör mina barns barndom bara för att jag inte är perfekt hela tiden. Min nuvarande psykolog hjälper mig att jobba med att ta mig framåt. Att våga utmana mig själv.
Så denna veckan har jag tagit ett steg tillbaka. Det har blivit mycket vila men det är okej. Jag försöker jobba med att det är okej i alla fall. I morgon ska vi fira Ettan och det kommer bli ett fint kalas även om jag varken bakar bröd, städar hela huset eller ser till att allting blir perfekt. Han kommer att bli firad och vara nöjd över sitt kalas, och jag kommer att överleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar