Framtidens vägar

 För varje läsår som avslutas känns det som att tiden bara går fortare och fortare. Det i samband med att jag själv befinner mig i ett mellan läge får mig att tänka på framtidsplaner. 

I förskolan ska barnen förberedas för skolan, i grundskolan ska barnen förberedas för gymnasiet och när det är dags att välja gymnasium ska barnen helst redan ha svaret på vad dom vill göra resten av sina liv. När det var dags för mig att välja gymnasium sa vår klassföreståndare till oss att välja något som intresserar oss, något som vi tycker är roligt. Livet är långt och det går att läsa in det man behöver senare. Då kände jag att jag ändå var tvungen att välja något som passade in i den mall som andra förväntade sig att jag befann mig i. Men jag var också vilsen och hade absolut ingen aning om vad jag skulle välja eller jobba med resten av mitt liv. 

Gymnasiet ska sen förbereda oss för högskolan och/eller yrkeslivet. Om jag hade varit kille istället, så tror jag att jag hade valt en mer praktisk linje. Kanske bygg eller kanske transport, jag vet inte. Men det var i alla fall aldrig ett alternativ. När jag gick på gymnasiet var det väldigt få tjejer som valde en sådan linje. Och i den värld där jag befann mig, gjorde man absolut inte det. Jag ville gå frisörprogrammet, men jag kom inte in. Så det slutade med att jag hamnade på Barn- och Fritid, i brist på andra valmöjligheter.

Inte ens på högskolan var det slut med förberedandet. Kurserna var upplagda för förberedande för nästa kurs och för att kunna läsa vidare på nästa nivå. Men nu tänker jag igen på det som min klassföreståndare på högstadiet sa. Man kan välja om. Om nu det är möjligt, varför är det förberedande arbetet så viktigt i skolan? Varför kan vi inte vara där vi är nu istället för att hela tiden blicka framåt? Det känns också som att detta speglas i dagens samhälle. Alla väntar på vad som ska komma här näst, istället för att vara i nuet. Jag gjorde likadant. När jag blev sjukskriven och jag till slut bestämde mig för att jag inte ska tillbaka till barnomsorgen kom genast tanken att jag måste komma på vad jag ska göra här näst. 

Många frågade också mig om det. Vad ska du göra till hösten? Vad händer efter jul? Och jag tänkte också så. Tills jag pratade med en vän och vi kom på oss själva att diskutera kring min framtid, fast att den var så oviss och det fanns inga svar att ge. "Du behöver nog bara vara här och nu, och inte tänka framåt". Det blev min vändning. Jag får fortfarande varje dag påminna mig själv om att inte stressa inför framtiden. Påminna mig själv om hennes ord: "vara här och nu". Men framtidsplaner är så hårt inpräntat i mig, och i dom flesta andra tror jag, så det är svårt. Svårt att vara här och nu och förlita sig på att allting går bra. Men jag försöker tänka att bara för att samhället är uppbyggt för att vi ska ta livsavgörande beslut när vi fortfarande är barn, betyder inte det att man inte får ändra sig som vuxen. Det går att välja om, att välja andra vägar och att börja om. Jag vet ännu inte vilka vägar som väntar på mig. Men bara det att jag kan tänka på framtiden och se fram emot den, får mig att känna att det någonstans i detta nu finns det en väg som förbereds för att jag ska kunna gå på den.