17 - Mitt favoritminne

 Jag har alltid svårt att bestämma mig. Jag är till största del rädd för att ta fel beslut, men en del av mig vill också ha lite av mycket. När jag tänker på mitt favoritminne kan jag inte komma på en sak. Som vanligt kommer tusen tankar samtidigt och det blir ett virrvarr i huvudet. 

Mitt favoritminne kan absolut vara när våra barn föddes, eller när jag hade kissat på stickan och vi fått reda på att livet skulle förändrats. Det kan vara den gången när jag och några kompisar åkte till Göteborg, eller när jag åkte utomlands första gången med en kompis. Kanske är det den gången när jag och mormor bakade i två dagar för att förbereda för hennes kalas, eller när jag fick följa med henne på sykurs. Ett favoritminne är absolut när mina barn lärde sig att cykla. Att cykla går inte att lära någon annan, du kan bara ge dom verktyg för att själva klura ut och klara av det. Det var ett fint minne.

Kanske är det den gången när mamma o pappa hyrde en stuga långt ut i skogen i Dalarna. Där fanns ingen el, inget rinnande vatten och det fanns inte en människa. Mamma säger att det är den enda gången som jag o brorsan inte bråkade. Eller den gången när vi fyra, mamma, pappa, brorsan och jag, spelade brännboll tillsammans. Det var roligt. Det kan också vara vår bröllopsdag. Jag hade fått tipset att spänna rumpan för att inte börja gråta. Tydligen skulle det funka. Så jag stod framme vid altaret med Pöjken vid min sida, spände rumpan och nynnade Lille katt i huvudet, om och om igen för att inte börja gråta.

Jag kan inte välja en sak. Det finns så mycket och det ploppar ständigt upp nya minnen som betytt mycket. På ett sätt hade jag önskat att jag kunde välja en sak, men det är antagligen min inbillning av hur jag tror att man ska göra. Man ska kunna svara på direkta frågor med ett svar. Det kan inte jag. Jag ser alltid flera sidor, jag ser alltid alla gråskalor och inte svart eller vitt. Jag kan aldrig bestämma mig för en sak. Det är både min styrka och svaghet.