18 - Min favoritfödelsedag

 Min födelsedag har aldrig varit min favorit dag. Eller det är inte riktigt sant. Jag kommer fortfarande ihåg känslan från när jag var liten. När man räknade ner månader, veckor och dagar tills det var ens födelsedag. Den pirrande känslan kvällen innan och man kunde inte sova. För att sen vakna tidigt till familjens skrammel i köket och sen låtsades man sova när dom kom in i rummet med paket, frukost och sång. 

Men i takt med att födelsedagarna blev fler försvann också den pirrande känslan av förväntning. För varje år blev ångesten större. Inte för att jag blev äldre, det har jag aldrig haft några problem med. Det handlade mer om att inte förvänta sig för mycket. Eller att förvänta sig något alls. Att ständigt ha den lilla rösten i huvudet som sa till mig att det inte är en viktig dag, att inte förvänta sig att andra ska göra något för en. Inga förväntningar, ingen besvikelse. Även om jag har haft fantastiska födelsedagar där familj och vänner har överraskat, firat och hyllat. Så är det tyvärr dom kassa minnena som tar mest plats. Dom födelsedagarna när det gått åt skogen eller när pirret byts ut mot besvikelse och kyla. Detta har gjort att jag varje år trycker ner känslan av förväntning och att varje gång någon i min familj fyller år vill jag göra lite mer, lite extra. Dom ska känna sig viktiga, speciella och älskade. Hade jag kunnat ge dom hela världen på sina födelsedagar, så hade jag gjort det. Vilket skapar en enorm press på mig själv och orealistiska krav på mig själv. Men jag vill så gärna att det ska bli bra, framför allt för barnen.

En födelsedag som jag minns extra, även om jag inte minns om jag fyllde 25 eller 26. I alla fall så vaknade jag på morgonen av en liten Viggo som klappade mig på kinden och sa Grattis på födelsedagen. Andreas hade förberett honom för morgonen och visat var han gömt paketet. Jag tror att Viggo var två-tre år och det var den finaste födelsedagsmorgonen någonsin. Jag lyfte över Måns i vår säng och Viggo kröp upp med paketet i sina små händer. Han räckte över det och när jag öppnade såg jag ett silver halsband med två små hjärtan hängandes. På det ena stod det Viggo och på det andra stod det Måns. Det var den finaste present jag någonsin fått och mitt finaste minne från en födelsedag.