26 - Mina rädslor

Som jag minns det, så var jag inte rädd för speciellt mycket när jag växte upp. Jag slängde mig ner från höloftet, när brorsan o hans kompis sa att jag skulle prova hoppa. När jag hade landat i höet nedanför kikade dom båda fem över kanten och frågade om det hade gått bra. Det gick bra, så då kunde dom också hoppa. Jag var inte rädd för höjder, mörker eller så mycket annat tror jag.

Men jag var livrädd för att bli ensam. Jag var rädd att min familj skulle försvinna och jag skulle bli ensam kvar. På kvällarna när jag skulle sova kom tankarna och den lilla flickan som provade, tackade ja till livet och som kunde utmanas att göra det mesta, var borta. Oron gnagde och jag var så rädd för att min familj skulle försvinna och jag skulle bli ensam kvar. I takt med att jag blev äldre blev jag också rädd för att göra fel, för att inte passa in och för att inte var omtyckt. Dessa känslorna följde mig hela livet men jag kunde kontrollera dom så pass att dom oftast bara kom när jag var själv. Jag kunde gå in i olika roller under dagarna och genom det hålla oron och rädslan borta för stunden.

När jag blev äldre fanns känslorna kvar. Ibland blev det bättre, ibland blev det sämre. Men jag kunde kontrollera dom hyfsat bra ändå. För några år sedan blev rädslorna fler och djupare och det blev svårare för mig att kontrollera dom. Så jag ignorerade dom istället. Jag lossades att dom inte fanns. Men rädslan för att göra fel utvecklades till prestationsångest som sen utvecklades till att jag inte kunde göra något alls. Jag kunde stirra en hel dag på saker som behövde göras, utan att kunna göra det av rädsla att det skulle bli fel. På jobbet kunde jag fortfarande kontrollera det genom att bli snudd på manisk. Jag skulle göra ett så bra jobb som möjligt. Jag vände ut o in på mig själv för att inte misslyckas och jag märkte inte hur det åt upp mig inifrån. Droppen som fick det att rinna över var när det dök upp sådant i livet som jag egentligen tycker är väldigt roligt. Det var sådant som jag tycker om, som brukar ge mig energi och styrka men jag var bara rädd. Jag var livrädd. Jag kunde inte kontrollera varken rädslan eller ångesten och jag bara föll. 

Det har gått ett och ett halvt år sedan jag föll. Rädslorna finns kvar men jag jobbar stenhårt med dom. Genom att skriva kan jag sätta ord på det och det hjälper mig att sortera tankarna. Varje dag är en kamp för att inte trilla ner i det avgrundslösa hål som rädslorna gräver. Men jag är fast besluten över att ta mig upp. Jag måste göra jobbet för att kunna klättra upp igen. Mina gamla rädslor finns kvar, tillsammans med den nya. Rädslan för att inte kunna bli bra igen. För att inte kunna ta mig upp. Rädslan för att bli tvingad till att leva resten av livet i detta liboland som blivit min vardag. Men jag försöker plocka fram den lilla orädda flickan som klättrade rundor på taket. Jag försöker hitta styrka hos henne för att mota bort rädslorna och jag är fast besluten att jag en dag ska komma upp hur hålet, starkare än någonsin.