Om man fortsätter en bit förbi mina föräldrars gård så kommer man till en plats som vi kallar för Ekebacken. Från grusvägen går man in några meter på en mindre väg och fram kommer man till något som ser ut som en pytteliten ås. Gräsklädda kullar som går upp och ner och på hela denna, lilla ås växer stora ekar.
Det är bara några hundrameter bort från gården men det är ändå som att komma till en helt annan plats. Om man sätter sig i backen och riktar blicken mot nordväst, så finns ingen annan. Bara grönskande fält, en bäck och skog. När jag var riktigt liten gick vi ibland dit för att äta kvällsmat. Mamma packade grytor, kastruller och tallrikar i korgar och vi satt i gräset tillsammans. När jag blev lite äldre och hade häst hemma, så snickrade brorsan hinder till oss och vi gjorde en terrängbana i Ekebacken. Vi galopperade i uppförsbackarna och hoppade över dom små hindren på raksträckorna. I nedförsbackarna blundade jag och håll mig hårt i det lilla russets man. När jag blev ännu äldre blev Ekebacken min plats att andas och tänka på. Jag tog min kusins gamla Puch dit, eller fyrhjulingen och körde upp o ner för backarna tills armarna var som spagetti. Eller så bara satt jag där i en backe och funderade över livet.
Ekebacken är den finaste platsen på jorden för mig och än i dag ger den mig så mycket lugn och energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar