Renovering

 För några dagar sedan kom pappa och hans kompis (vår snickare) förbi och berättade att "i morgon kommer vi".

Sagt och gjort. Dagen efter kändes det som att hela ovanvåningen var full av folk och det hamrades och slogs. Idag är andra dagen dom är här och jag försöker ignorera det så mycket jag bara kan. Jag orkar inte tänka på att här är folk som jag borde ta hand om. Hjälpa, fixa och dona för. Karin pockar ständigt på min uppmärksamhet för allt jag borde. Men jag orkar inte. 

Under hela denna tiden som bygget har stått stilla så har jag mer eller mindre ignorerat det hela. Ovanvåningen har inte funnits. För några veckor sedan var jag tvungen att gå upp för att hämta ett par handskar och en stege och när jag kom upp slog det mig att jag nästan glömt att vi hade en ovanvåning alls. Mycket märklig känsla. Jag känner ju varenda vrå i vårt hus men ovanvåningen hade jag förträngt. Jag hade lagt allt mitt fokus på trädgården och mitt skissande över ovanvåningen hade istället blivit skissande över projekt i trädgården. Nu måste jag försöka flytta mitt fokus igen. Men projektet där uppe känns så stort, för stort. 

Det har beslutats att vi ska göra Måns rum först, så han kan flytta upp. Så jag försöker att avgränsa mina tankar dit. Försöker att enbart tänka på det rummet och hur det ska se ut och vad som ska göras där. Men det är svårt att hålla tankarna där. Jämt och ständigt kommer jag på mig själv att tänka på toaletten, kuporna, gavlarna, vår garderob och allt annat. Och då blir det kaos i huvudet och kroppen blir alldeles matt. Jag skulle vilja lägga mig ner för att sova och sen vakna upp till en ovanvåning som är helt klar. Färdigbyggd, målad och inredd. Jag vill slippa göra allt det som jag egentligen tycker är så roligt, för jag har helt enkelt inte ork till att kunna sortera alla tankar.

Mamma sa att om Bygglov fortfarande hade funnits, så skulle hon anmält oss dit. Just nu hade det varit en skänk från ovan.