...och precis när jag avslutat förra texten blev jag kallad upp till ovanvåningen. Det behövde hämtas mer virke och det kom på min lott. Dessutom till ett ställe där jag aldrig tidigare varit. Hjärtat slog och händerna skakade men jag sa "Absolut!". Bad snickaren att ringa dit och säga vad jag skulle ha så att dom kunde hjälpa mig. Förstod ganska omgående på samtalet att där skulle inte vara mycket hjälp att hämta.
När jag kom dit parkerade jag utanför och gick in till butiken. Han som mötte mig började babbla om massa siffror och mått och jag kände mig så jäkla dum. Riktigt urkorkad. Han tittade på mig som att jag var urkorkad dessutom. Han sa siffrorna igen och väntade på ett ja eller nej från mig. Han hade lika bra kunnat be mig säga svaret på vad roten ur 536 är. Jag var lika nollad. Jag tror inte ens att jag hade kunnat svara på vad 7+4 var i det läget. Inte för att jag kan det direkt i vanliga fall heller.. Men jag nickade och han förklarade två gånger var jag skulle köra och gå in för att hitta det jag skulle ha. Och så skickade han en stackars sommarjobbare för att hjälpa mig.
Väl på plats i den gröna lagerbyggnaden upptäckte jag att den stackars sommarjobbaren var mer novis än mig, men jag fick ihop vad jag skulle ha och lyckades spänna fast det på släpet. När jag kom hem igen tittade snickaren på mig och frågade hur det hade gått. Jag svarade det enda som jag kunde svara, "jag överlevde".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar