Oavsett, så var det dom som frågade mig

Under hela min sjukskrivning har jag varit beredd på att bli utskriven från försäkringskassan. Jag har varit beredd på att någon när som helst skulle säga att jag måste gå tillbaka till jobbet. Jag har ständigt tvivlat på byråkratin, även om jag så ofta sagt att man måste ha tillit till att allt ordnar sig. Inom mig har det varit en ständig oro. När vi hade första avstämningsmötet i december förra året, var jag beredd på att dom skulle säga att jag skulle börja jobba i januari. Men det har aldrig blivit så. Det har aldrig varit någon som sagt att "nu är det dags". Det har snarare varit så att alla runt mig har sagt att jag inte varit redo, att vi måste vänta lite till.

Under vårvintern kände jag pressen igen och började leta efter någonstans att vara för att arbetsträna. Då det inte är ett alternativ för mig att vara hos min arbetsgivare, måste jag hitta någon annanstans. Jag frågade runt lite men fick till svar av min läkare att andra kommer fixa det till mig när det blir dags. Det kändes väldigt konstigt. Jag är sjukskriven och jag är sjuk, men ska andra verkligen se till att allting ordnar sig för mig? Är det inte mitt eget ansvar? Jag har fortfarande inte riktigt förlikat mig med den känslan, även om jag fått det till mig på varenda möte. Och när jag lämnade överansvaret på dom personerna som enligt samhället ska ha det, så visade det sig att det var försent. Platsen som jag hoppades på var redan tillsatt av någon annan. Jag blev besviken, jag hade ju sett framemot hur det skulle bli. Och där och då beslöt jag mig för att gå emot mina instinkter och förlita mig på byråkratin, samhället och att någon annan skulle ordna det till mig.

Men sen hände något. Jag gick in i en affär, någon ropade mitt namn och sen blev jag mer eller mindre erbjuden ett jobb. Jag förklarade min situation och det var inget som skrämde dom. Istället har jag nu blivit erbjuden en plats att arbetsträna på. En plats där jag dessutom känner mig trygg och det är en plats som jag ser fram emot. Nu måste jag ta ett steg tillbaka och förlita mig på att byråkratin håller och allting faller på plats. Jag får nypa mig i armen och jag vågar inte ta ut något i förskott innan allting är klart. Men det var dom som frågade mig och det känns som en vinst i sig.