Sista mötet?

Om en och en halv timme ska jag har möte med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen igen. Detta är tredje gången tror jag. Det är också tredje gången som programmet för mötet inte fungerar. Jag har ganska lätt för datorer. Vill jag tro i alla fall. Det mesta som ska göras är ganska logiskt för mig. Men detta får jag absolut inte rätt på. När man redan är stresskänslig är inte detta något som får mig att bli lugnare precis. Jag skulle gärna slängt ut datorn genom fönstret. Mer än gärna faktiskt. Så nu går all min energi åt till att försöka hålla mig lugn. Samtidigt som jag ska försöka få iväg ungarna till skolan. Och bara det att det är morgon.. Att ha grejer inbokade innan klockan tio på förmiddagen får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn.

Igår tänkte jag att jag nu mår ganska bra. Fortfarande trött och sliten och orkar inte hälften av det jag skulle vilja göra. Men sinnet är lättare. Just nu tänker jag att jag vill gå o lägga mig i sängen och aldrig gå upp igen. Och gärna skrika och gapa på vägen dit. Åh vad jag önskar att jag var en tvååring och kunde slänga mig ner på golvet och skrika i affekt. Skrika till luften tar slut och någon plockar upp mig, håller mig i sin famn och tröstar. Men så funkar det inte så klart. Jag är vuxen. Hela min barndom längtade jag efter att bli vuxen. Jag tyckte Pippi var galen som inte ville bli stor. Jag ville bara bli stor. Få ha ett eget liv och få ta egna beslut. Att vara vuxen är inte riktigt som jag trodde att det skulle vara. Att vara vuxen innebär till största del ett stort jäkla ansvar. Ett ansvar som stressar mig och som får mig att känna mig sjukt gnällig. Sluta böla nu My, ni kunde ha mötena förra gången fast att det också klabba. Ni kommer kunna ha mötet i dag också. Tack o Hej.