Att få livet åter?

 Det låter drastiskt, att få livet åter. Det låter som att någon varit dödssjuk och äntligen blivit friskförklarad. Det är kanske inte rätt av mig att använda det begreppet, men det är så det känns.

Efter att jag kommit ur det värsta mörkret började frustrationen gnaga inom mig. Människorna runt mig levde på. Deras liv fortsatte som om ingenting hänt. Dom jobbade, levde, blev äldre. Jag bara fanns. Mitt liv var i ett vacuum och jag kom varken framåt eller bakåt. Jag var stilla. När jag blev ännu lite bättre, och orkade lite mer kände jag så sakta att livet började komma tillbaka till mig. Men det dåliga samvetet gnagde. Jag har aldrig tillåtit mig själv att riktigt leva sedan jag blev sjuk. Fast i devisen att om man är sjuk, då vilar man. Man hittar inte på grejer, man träffar inte folk, man lever inte på som vanligt. Man är sjuk. Teamet runt mig har sagt otaliga gånger att jag måste försöka leva. Jag måste hitta på sådant som ger mig glädje. Jag var i limbo. Balanserandes mellan det som var rätt och det som var fel med tankarna fast i gamla mönster.

Jag har försökt att lära om och lära nytt, men det är inte lätt. På måndag ska jag gå in i en ny fas i min sjukdom. Jag ska börja arbetsträna och även om det är med skräckblandad förtjusning, så känns det lite som att jag får livet åter. Det är ett steg mot att leva normalt igen. Fyra dagar i veckan kommer jag att ha en tid att passa, någonstans att vara och med uppgifter att slutföra. Prestationsångesten pockar på min uppmärksamhet men jag försöker att trycka undan den. Detta är min andra chans. En ny chans. Att välja om, välja något annat. Hitta det som är jag. Det är läskigt och spännande. Jag ser fram emot det som komma skall, men det skrämmer samtidigt skiten ur mig. Jag kämpar för att hålla tankarna i nuet, att ta det som det kommer och att inte katastroftankarna ska få någon plats. Det kommer bli bra. Det är ett nytt kapitel, kanske en helt ny bok, och det kommer att bli bra.