Omstart

 Jag var förväntansfull och skräckslagen. Jag kände mig som Anne på Grönkulla, när hon satt i vagnen tillsammans med Mr Cuthbert och skulle få se sitt nya hem. Hon skulle få ett nytt liv och världen låg för hennes fötter. Okej, kanske inte riktigt en så livsomvälvande händelse för mig men ändå. För mig var ett en ny chans och framför allt en omstart. 

I måndags styrde jag stegen mot Yllefabriken och min arbetsträning startade. Jag hade förberett mig genom att intala mig själv att ta det lugnt och ta många pauser. Så blev det inte. Jag tog ingen paus och det kändes som att jag snabbt kom in i gamla hjulspår. Gör så mycket som möjligt, så bra som möjligt och på så kort tid som möjligt. Jag kunde inte riktigt ha samma tempo som jag tidigare haft, det var ju så mycket nytt och det fanns inget som jag kunde göra på rutin. Två och en halv timme senare var det dags att tacka för mig och köra hem. Huvudet var grötigt men jag hade en härlig känsla kroppen. Igår var det dags för dag nummer två och då skulle jag ta en paus. Det gick också så där. Men min handledare sa till mig och som den överpresterande människa jag är, så gjorde jag som jag blev tillsagd. När arbetsdagen var slut, fjuttiga två och en halv timme, värkte hela kroppen och dimman i huvudet var ännu tjockare. Väl hemma däckade jag en timme på soffan. Det var några månader sedan jag behövde sova mitt på dagen. Men jag var beredd på att kroppen skulle reagera på omställningen.

Idag är jag ledig, jag önskade att ha en ledig dag istället för färre timmar varje dag. Och tur var det. Även om jag måste lära känna min kropp på nytt så känns det som ett stort steg i rätt riktigt när det jag trodde visade sig vara sant. Jag behöver en ledig dag i mitten. Låta huvudet och kroppen komma ifatt och att inte behöva känna stressen över att ha en tid att passa.

Så även om denna skräckblandade känsla har mig i ett fast grepp, är jag så förväntansfull att få se vad detta steg kommer att leda till.