Trött

 Två veckor in i arbetsträningen och jag trivs jätte bra. Men jösses så trött jag är. Jag hade blivit förvarnad från flera håll att jag skulle bli väldigt trött och att allting kanske skulle ta några steg tillbaka nu i starten. Så det kom inte som en överraskning när tröttheten blev värre i slutet på förra veckan. 

Innan jag blev sjuk så mätte jag nog dagarna i hur pigg jag är. Nu mäter jag definitivt dom i hur trött jag är.  Att vara pigg är så främmande för mig just nu så att det är som att jämföra att jag plötsligt skulle bli en människa som är pedant. Eller jag kanske ska säga en människa som lever ut sin pedanthet (?). Egentligen så är jag nog pedant men jag har inte verktygen för att kunna vara det i något annat stadie än i önsketänkande. I alla fall, tröttheten. När jag blev sjukskriven sov jag mer eller mindre hela tiden, sen har det blivit mindre och mindre i takt med att jag mått bättre. Dom senaste månaderna är det väldigt sällan som jag har behövt sova på dagen. Men nu är jag tillbaka till det igen. Jag skulle kunna sova hela dagarna igen. Problemet är att även min rastlöshet blir större i takt med att tröttheten blir större. Så det resulterar i att allt blir pannkaka. Att gå o lägga sig på kvällarna är snudd på omöjligt och när jag väl somnat orkar jag inte vakna. 

Och det enda jag vill, är att få känna mig lite piggare igen. Att kunna gå o lägga mig kl 22 varje kväll och stiga upp, pigg som en mört vid 6.30 varje morgon. Det är mitt ideal. Men det kommer aldrig att hända.. Så jag antar att jag får vara nöjd med om jag faktiskt somnar överhuvudtaget och att jag orkar dra mig upp när klockan ringer. Det är mer på den nivån jag alltid har varit.

Jaha, detta var ju en bedrövligt tråkig text, men mitt liv är inte roliga just nu. Jag är trött.