Födelsedag

 Alternativet till att inte fylla år är otänkbart. Varje födelsedag är värd att fira. Att få bli äldre, att få vara med längre, det är en ynnest. Det är kanske den finaste gåvan, för alternativet är att inte göra det. Att inte bli äldre, att inte vara med längre, att inte vara. Ändå väcker födelsedagar känslor hos många människor och även mig själv, som inte borde förknippas med födelsedag. En födelsedag är glädje, kärlek och lycka. Men det är så ofta som människor säger att dom inte vill bli firade och att dom inte tycker om att fylla år. Och jag undrar varför, vad är det hos dom som tar besluten av att inte fira sin födelsedag? Vad är det som gör att dom inte tycker om att fylla år?

Jag önskar att jag hade kunnat säga att min födelsedag är den bästa dagen på hela året. Jag önskar att jag hade kunnat säga att jag älskar att fylla år. Men så är det inte. Jag vill väldigt gärna att det ska vara så, men så är det inte. Andra år som jag har fyllt år har jag vara gått in och accepterat ångesten. Jag har låtit den komma och bara härdat ut dagen. I år bestämde jag mig för att försöka förstå vad det är men just denna dagen som väcker så mycket känslor och ångest hos mig. Förut hävdade jag att det var gamla minnen och hur födelsedagar tidigare har varit. Kanske det är så.. kanske det är det som är svaret. Det finns för många tråkiga minnen kopplat till denna dagen och det är dom som gör sig påminda. 

Förra gången jag var hos min psykolog sa hon en sak till mig som jag tänkt på.. "Du tror inte att du förtjänar beröm". Där kom det. Orden som gör att jag förstår lite mer varför jag har en så avig känsla till min födelsedag. Jag tror på riktigt inte att jag förtjänar att bli firad. När jag skriver det så här, så känns det så absurt. Löjligt. Så där säger bara en människa som har en tung jävla offerkofta. En person som söker och är beroende av uppmärksamhet. En person som inte nöjer sig med det vanliga, en person som ständigt söker mer. En person som jag inte känner någon sympati för. Jag blir bara förbannad.

Men det är så. Jag tror på riktigt inte att jag förtjänar att bli firad. Jag tror på riktigt att när någon i min närhet tar sig tid för att fira eller uppmärksamma mig, så gör dom enbart det för att dom känner sig tvungna. Mina hjärnspöken intalar mig att jag inte förtjänar det, mina nära gör inte det för att dom vill, dom gör det för att dom känner sig tvungna. Och jag hatar det, jag känner mig patetisk. Jag vet inte var den känslan kommer ifrån, jag vet inte när jag började känna så här. Jag vet bara att jag gör det och att jag hatar det. Jag kan inte förlika mig med att människorna i min närhet gör någonting för mig för att dom vill och för att dom bryr sig. Att dom inte gör det för att dom känner sig tvungna. Och jag hatar att jag känner så. Jag känner mig elak. Men jag tror att ett första stort steg mot detta, är att jag nu kan sätta ord på det och vill acceptera det. Jag tror att när jag har accepterat det, så kan jag också förstå varför det känns så här och då kan jag också jobba för en förändring.

Jag är tacksam för all uppmärksamhet och kärlek jag fick igår. Jag vill känna att den var genuin. Jag har tagit ett steg mot mina hjärnspöken och jag är redo för att ta kampen mot dom för att läka mig själv.