Själv men inte ensam

 På vasken i badrummet där det vanligvis finns fyra tandborstar, finns för tillfället enbart min egen. En ensam rosa tandborste. Ingen gul, ingen grön, ingen blå. När familjen är runt mig längtar jag oftast efter att få tyst, lugnt och ro. Men när jag kom hem efter att ha lämnat av dom blev tystnaden, och stillheten nästan kvävande. Och när jag skulle borsta tänderna på kvällen blev det även synligt hur något fattades här hemma.

I våras bokade dom varsin flygplansstol till Spanien och mitt beslut att stanna hemma var då enkelt. Jag visste inte hur jag skulle må, om jag skulle orka eller om jag hade börjat arbetsträna då. Så det var självklart att dom skulle åka utan mig. Jag ville att dom skulle åka för sin skull. Att ha en mamma som mer eller mindre bara ligger på soffan är allt annat än roligt och det känns fint att dom får uppleva något som dom längtat efter. Även om inte jag kan följa med. När allt var bestämt och bokningen var gjord längtade vi alla. Dom längtade efter att få komma bort, komma till något nytt, äventyr. Jag längtade efter att inte ha några krav, inga måsten, inget ansvar. Lugn, stillhet, ro. Men längtan blev också ner svärtad av dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag inte kunde följa med, för att jag inte orkade följa med. Det är inte första gången jag tar det beslutet sedan jag blev sjukskriven. Det är ett beslut som jag tar varje dag. Inte för att jag vill utan för att jag måste. Men det är skillnad denna gången. Min familj befinner sig i ett annat land. Vi ska vara ifrån varandra en hel vecka. Jag har aldrig varit ifrån barnen så länge förut. 

Huset är tyst, Min tandborste står själv. Stillheten är bedövande. Men även om jag är själv, känner jag mig inte ensam. Det är underbart att få bilder på två lyckliga ungar i värmen. Det är underbart att veta att dom har det bra. Mina älskade ongar.