Ljustet ska åter igen lysa

  

Jag samlar ihop stearinet. Skrapar, petar, tar hand om. 
Jag vill så gärna stöpa ett nytt ljus. Jag vill så gärna ha en låga som brinner igen. Brinner i  värmande, säker och trygg takt. Jag skrapar, samlar och borstar ihop allt stearin jag kan hitta. Jag måste ha ett nytt ljus.

Jag har tänkt mycket på uppdraget jag fick av psykologen. Att hitta något som förklarar för mina nära hur det är. Men hur ska jag kunna göra det. Det skiftar från dag till dag. Det varierar och när jag tror att jag kanske själv förstår, reagerar kroppen på ett sätt som gör att allting blir ovisst igen. När jag fick feber förra veckan kände jag att det är så här det är. Det är så här jag ska kunna förklara. Jag kan likna det med att ha feber. Kroppen känns tung, yr och huvudet är i en dimma. Man är känslig för intryck, ljud och ljus. Kroppen vill ha lugn och vila, men det hjälper inte. Det går inte att vila sig fri från feberyran, den har dig i ett stadigt grepp. Men även om feber på många sätt stämmer överens med min brända själ, är det ändå mycket som skiljer sig åt. Jag kunde ta en Ipren eller alvedon och för stunden mådde jag bättre. Jag kunde vila och då kändes det lite bättre. Själen fungerar inte riktigt på samma sätt. Jag fick medicin mot min depression och det hjälpte. Inte lika snabbt som en Ipren men det hjälpte. Men till skillnad mot febernedsättande måste jag fortsätta att ta medicinen mot depressionen länge, kanske för alltid. Det är svårt att göra liknelser mellan något som är tillfälligt och något som känns permanent.

Jag får fundera mer, kanske läsa på mer. Jag vill trassla ut och reda ut hur det funderar, jag vill hitta förklaringar och svar. Inte bara för att mina nära ska förstå, utan för att jag behöver det. Jag behöver förklaringarna och svaren för att kunna förstå och kunna ta mig framåt. Svaren och förklaringarna kanske kan hjälpa mig att få ihop tillräckligt med stearin för att kunna stöpa ett nytt ljus igen. Kanske det kan hjälpa mig att skapa acceptans och en väg framåt igen.