Det som går i arv

Mina föräldrar bor i pappas föräldrahem. När det blev dags för farmor o farfar att flytta ut o vår familj att flytta in, fortsatte farfar att klippa gräset på gården. När farfar kom hit för att klippa fick aldrig vi barn vara ute. Mamma var livrädd för att han skulle köra över oss eller något. Kanske att det fanns något i det då han körde ner i bäcken som kantar gräsmattan ett par gånger. 

På andra sidan bäcken finns två dammar och en liten bastustuga. När jag var barn och också senare, klipptes gräset runt dammarna lite då o då men när pappa köpte ny gräsklippare blev det lika noga med gräset där nere som uppe vid huset. Och med lika noga menar jag att i teorin var det noga med hur gräset sköttes. I praktiken var det inte någon golfgreen direkt.. 

I alla fall, det jag vill ha sagt är att farfar körde ner i vattnet med gräsklipparen. Pappa har kört ner i vattnet med gräsklipparen och idag var det min tur. Jag kom för nära kanten och gräsklipparen bara gleeed ner. Där satt jag och kunde inte göra annat än att skrika på hjälp.

Familjen kom springandes från alla håll och alla skrek efter Moffe. Jag var ganska lugn, jag satt ju där jag satt. Mamma o barnen var inte lika lugna. Jag hade skrämt dom rejält med mitt galande efter hjälp. Morsan kom springande i sina inneskor, högg tag i en kvast o satte ena foten på gräsklipparen. Beordrade barnen att hämta Moffe ännu fortare och dom gjorde genast som hon sa. Medan vi väntade på att Moffe skulle få fram ett rep och lugnet hade lagt sig något, kom mamma på sig själv ”vad skulle jag med kvasten egentligen?!” Precis det läget lyckades ett av barnen att fånga på bild och jag har skrattat gott åt händelsen sedan dess. 

Det var aldrig någon fara, ingen fick någon större panik och inget gick sönder. Just nu känner jag mig nästan lite normal. Jag gjorde bara det som min pappa o min farfar har gjort innan mig och jag tror att jag reagerade som en ”normal”, vettig människa. Ja, jag är ändå rätt nöjd faktiskt.