Ljuset som brann

 Sist jag var hos psykologen sa jag att jag väldigt sällan är sjuk. Senare samma dag fick jag feber. Och den höll i i några dagar. Inget annat, bara feber. Där fick jag. Jag är lite skrockfull av mig och är ofta snabb med att säga "ta i trä", spottar alltid tre gånger när en katt passerar vägen (eller när en katt bara är i närheten av en väg om jag kör) och jag undviker att försöka jinxa något. Jag varken tog i trä eller spottade hos psykologen och jag blev sjuk. Mer sjuk än jag redan är vill säga. Hon förklarade för femtielfte gången att jag är sjuk. "Du har en sjukdom" sa hon och tittade mig stint in i ögonen. 

Ibland försöker jag mig på att säga "Jag är sjuk" eller "innan jag blev sjuk..". Jag känner mig alltid som en hycklare. Om man är sjuk har man feber eller maginfluensa. Eller så har man en kronisksjukdom eller något akut. Att erkänna att jag med utmattning har en sjukdom är svårt. Så jävla svårt. Jag inser nu att jag ofta dömt andra som varit i min situation. Jag känner hur jag vill säga "kämpa på, kom igen" till mig själv men det går inte. Lika mycket som jag inser att jag dömt andra, inser jag också att jag sagt "kom igen" till mig själv för många gånger. Jag hittade inte på när jag var hos psykologen, jag är väldigt sällan sjuk. Och med det menar jag det som inte en Ipren eller två inte kan trolla bort. Men året innan jag brakade ihop var jag nog lite oftare sjuk (där inte ens Ipren hjälpte). Jag antar att det var en av varningssignalerna som jag vägrade att se. I alla fall så frågade psykologen hur mina närmsta hanterar min sjukdom, om dom förstår. Hur ska dom kunna förstå? Jag förstår ju inte ens själv. Jag fick i uppdrag att hitta en text som kunde förklara för dom hur det är för mig. Jaja, tänkte jag. Jag kan väl skicka dom en text från 1177. Jag gick in på 1177 och läste om utmattning. Där stod en del, men inte allt det som känns inom mig. Detta skulle bli svårare än jag trodde. Jag har fortfarande inte hittat något att vidarebefordra till dom som behöver läsa.

Men jag hittade en bok i min bokapp av Sigrid Bernson. Hon som dansade i Lets Dance. Hon har skrivit en bok om när hon fick utmattningssyndrom. Jag lyssnade på den i min feberyra och även om våra liv skiljer sig enormt mycket, fanns det mycket som jag kände igen mig i. Det första som slog mig är att hon förklarade begreppet utmattningssyndrom. Det heter så nu, förr kallade man det för utbränd. Jag tänkte att för mig är utbränd en bättre benämning. För jag känner mig helt bränd. Jag såg framför mig att jag är ett stearinljus. Och hur allt detta kan symboliseras med det. Jag såg framför mig hur allt det som orsakade stress var tändstickorna som hela tiden eldade på mitt ljus. Den ena tändstickan efter den andra som kom närmre och närmre ljuset, lågan blev större och större. Det som tidigare varit en stilla låga som brann i saklig takt, ibland svagare, ibland starkare, brann nu med full kraft och det enda som hindrade hela ljuset från att brinna upp på en gång var att jag sa till mig själv "kom igen", då backade tändstickorna. Men för varje "kom igen" tändes också en ny tändsticka. Varje gång en ny tändes blev det stilla innan stickan fördes fram, dom andra lämnade plats för ännu en. Men varje gång blev den nya stickan förenades med dom andra blev lågan ännu större och elden brann ännu mer intensivt än den gjorde förut.

Stearinet smälte i en rasande fart, det rann ner för ljuset, ner för hållaren och fyllde hela bordsskivan. Lågan var så stor att en liten vindpust hade fått hela världen att brinna och ljuset blev mindre och mindre. Tills det enbart var det lilla längst ner i hållaren som fanns kvar. Då plötsligt kom vinden. Det blåste med världen brann inte. Lågan slocknade och det enda som fanns kvar var en pöl av stearin längs ljusstaken och bordet. Ljuset var utbränt. Jag var utbränd. Jag kunde inte brinna mer. Kunde inte lysa mer. Jag var bara en pöl. Jag är fortfarande en pöl. Men sakta, sakta försöker jag skrapa ihop pölen av stearin. Sakta, sakta försöker jag stöpa ett nytt ljus. Sakta, sakta försöker jag hitta ett sätt för mitt ljus att brinna med en stilla men levande låga. En låga som ger ljus, värme och trygghet. Sakta, sakta.