trött

 Jag var hos psykologoen innan. Det var en månad sedan jag var där sist. Jag var trött när jag gick dit och ännu tröttare när jag åkte därifrån. Mitt i samtalet frågade hon mig om jag känner mig arg. Ja, så in i helskottas arg. Jag är så arg över situationen. Arg över att det är som det är. Arg över att jag inte orkar. Jag var inte lika arg när jag körde där ifrån men helt slut. Jag gick hem o la mig i sängen. Låg där i två timmar, utan att kunna somna. Men låg där och stängde ute resten av världen. Det är det enda som hjälper. Eller hjälper och hjälper. Det är inte så att jag kan lägga mig o vila ett tag och sen är det bra igen. Kroppen blir återhämtad och huvudet fungerar igen, Så är det inte. Det är mer att jag är lika trött som innan men jag orkar vara uppe. Inte alltid att jag orkar prata eller göra något. Men jag kan stå upp. Jag kan röra mig och jag kan tänka lite grann. Så här är det inte varje dag. Ibland räcker det att jag vilar lite och ibland behöver jag vila större delen av dagen. Jag vet aldrig hur dagen kommer vara och jag vet aldrig om vilandet hjälper så pass att jag nästan kan känna mig normal. Det är det som gör mig så arg. Ovissheten. Jag orkar inte planera någonting för jag vet aldrig hur det kommer kännas när planen ska genomföras. Men livet fungerar inte så. Och om jag inte planerar någonting så blir det ingenting gjort. Lika lite som jag orkar planera orkar jag att vara spontan. Ond. Jävla. Cirkel. Men det är skönt att pysa ut lite frustration här. Även om jag inte blir piggare av det.