Brorsan har varit här i veckan och hjälp mig på ovanvåningen. Det blir så himla tydligt att min hjärna inte riktigt fungerar som den brukar när jag får instruktioner i flera led. Det blir kortslutning och jag känner mig så ur korkad. Först blev jag irriterad på honom för att han inte förstod att det blev för mycket för mig. Men senare så sa han att jag måste komma över mina spärrar. "Du kan ju detta, du vet hur du ska göra, det är bara dina hjärnspöken som hindrar dig". Och han har ju rätt. Men det ställer till det som sjutton.
Man kan säga att det finns två sidor, dels min prestationsångest som gör att jag tvekar inför allt jag gör, eftersom jag är så rädd för att det ska bli fel. Dels min utmattning som gör att jag blir helt slut så fort jag gör något. Efter att ha gjort något litet blir jag helt slut och måste vila. Och om det är något som väcker min ångest blir det ännu värre. Det enda jag vill är att jag ska kunna fungera igen. Kraft och ork till att göra allting som jag vill, utan ångest för att det ska bli fel. Men det är som det är och jag tror att just nu måste jag bara acceptera det istället för att tänka på hur det borde vara. Lättare sagt än gjort dock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar