Alltid redo

 Hur hjärnan i allmänhet fungerar är lite av ett mysterium, hur min hjärna i synnerhet, fungerar är absolut ett stort mysterium. Jag förstår inte det själv, och jag kräver absolut inte att någon annan ska förstå sig på det. Jag tyckte att jag hade bra koll på mig själv innan jag blev sjuk. Men efter att själen bröt ihop har jag mer eller mindre ifrågasatt allt om mig själv och det är väldigt svårt att kunna reda ut trådarna. 

Förut hade trådarna några knutar på sig här och där och kanske lite trassel men nu är det ett enda virrvarr och jag vet verkligen inte hur jag sak reda ut det.. I alla fall hur hjärnan fungerar; Vissa saker planerar jag in i minste detalj, långt före. Ibland till o med så långt före att ingen annan vet om mina planer och det är inte ens säkert att dom kommer genomföras, så jag antar att dom är mer av drömmar. Ibland planerar jag så mycket så att jag har svårt att genomföra det som ska göras, planerna sätter stopp för görandet. Och är det inte planerna som sätter stopp så är det rädslans för hur konsekvenserna ska bli. Ibland planerar jag inte alls och bara gör, fast det händer inte så ofta nu för tiden. Det var mer något som jag gjorde när jag var yngre och levde utan att lägga speciellt mycket vikt vid konsekvenserna. Jag kan sakna tiden då konsekvenserna inte fick så stor plats. Oftast ingen plats. Innan jag blev sjuk tog dom all plats. Nu jobbar jag med att få en balans i det hela. Inte lätt och tar offentligt med tid.

I alla fall, detta skulle egentligen handla om något helt annat. Men det grundar sig i mina infall att planera, förbereda och alltid vara redo för vilken krissituation som än kan dyka upp. För det var så det var. Jag hade alla känselspröt ute, alltid. Jag vädrade ständigt efter vilken fara som skulle kunna dyka upp och det var väldigt sällan som farorna egentligen var en riktigt orsak. Oftast var det bara något som jag fantiserade ihop för att vara förberedd på ifall det skulle hända. I alla fall (igen), för några år sedan var jag och Pöjken på Biltema av någon anledning som jag inte kommer ihåg nu. Och vi skulle handla något, som jag inte kommer ihåg nu. Jag slängde ner en 20 liters dunk och en fem liters dunk i vagnen och Pöjken tittade frågande på mig. Jag förklarade att jag hade sett att man skulle spara vatten ifall något skulle hända. Han suckade och skakade på huvudet. Jag stod på mig. Länge stod dunkarna fyllda med vatten i källaren. Av någon anledning tömde jag dom något senare, jag vill minnas att det var av någon egentlig anledning, typ att dom skulle stänga av vattnet och när det var klart så tömde jag dom för att byta vatten. Jag bytte aldrig vatten och sedan dess har dom stått tomma. Planerna satte stopp för görandet eller hjärnan orkade inte koppla ihop. Jag vet inte, men dom förblev tomma.

Igår fick vi meddelande om att det finns E-coli bakterier i dricksvattnet och jag körde ut till mamma o pappa för att hämta vatten då dom har egen brunn. Och det enda som jag kunde tänka på var inte alls att detta skulle bli jobbigt att hålla på att greja med. Det enda jag tänkte på var att "tji fick Pöjken som suckade åt mina dunkar". Det kändes så gött att ha rätt. Det tog några år, men nu behövs mina dunkar och jag svävar lite på ett moln.