Man kan inte förstå vad det är som har hänt och man är lite små förvirrad när det gäller det mesta.
På en vecka har vårt hem förvandlas till ett småbarnshem.
I varje vrå finns spår från vår lille goding.
En napp där, en body här, tvättlappar, salvor, m.m..
Man är som i en dimma och det enda man har i huvudet är bebisen.
Har han ätit, är han för varm, är han för kall, hur gör man detta?!, vad tror du?!?..
Tacka fan för internet..
Vad gjorde man innan det?
Jag hade kunnat kyssa han som uppfann google.
Och han som uppfann telefonen.
Tur att andra har fått barn innan mig!
Hormonerna flödar och tårarna bränner ständigt bakom ögonlocken.
Varför? Ingen aning.. Man gråter mycket helt enkelt. Oftast glädjetårar
men även en o annan hjälp-panik-va-fan-gör-vi-nu tår som trillar.
Vardagliga saker tar plötsligt dubbelt så lång tid och en så enkel sak som
att äta existerar inte längre..
Klockan 23.00 kommer man på att man bara ätit frukost och att det var över tolv timmar sen.
Allt kretsar plötsligt bara kring en enda sak och det är ens barn.
Vårt barn.
Vår fina lilla bebis!
Det bästa jag har gjort i hela mitt liv..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar