som vanligt när jag göra något, så drivs jag av vart lusten leder mig. Och sen tar lusten slut och då slutar även det jag håller på med. Innan den här förbaskade sjukskrivningen kunde jag tvinga mig själv till att även göra sådant som inte lusten sa till mig att jag skulle göra. Nu är det snudd på omöjligt.
Att skriva är en sådan sak. Jag har en skrivbok där meningen är att jag ska skriva dagbok, typ. Jag tänker ofta på min dagbok. Jag tänker ofta "Ah, det ska jag skriva ner" eller "dessa tankarna behöver bli ord på papper". Men det blir sällan så. När jag väl skriver i min dagbok är det ofta osammanhängande klotter som bara blir till. Ibland behöver jag det. Ologiskt skrivande. Men det är inte så tillfredsställande för kreativiteten och det får mig att känna mig ganska usel på ord. Bloggen tog jag upp igen för att få utlopp för kreativiteten. För att träna hjärnan på sammanhang och för att kanske lite grann känna att jag gör något "riktigt". Inte som ett jobb eller så, men ändå något som är lite utanför min egen hjärna. Där jag kan förmedla något som kanske andra också kan förstå. Det ger mig en plats där jag kan leka att jag gör något viktigt. Men lusten försvann och därmed också mina ord. Eller var det kanske så att tvivlet satte in. Ja, det var absolut en bidragande orsak. Vem fasen är jag att tro att mina ord spelar någon roll? I min låssas lek betydde mina ord något för någon annan. Jag hade inga tusen eller miljoner som slaviskt följde mina tankar och ord. Men någon liten som kanske hade googlat och hittat hit. I verkligheten finns tvivlet. Dom där få läser inte mina ord för förståelse eller inspiration. Dom läser för att nyfikenheten driver dom. Och där behöver jag säga till mig själv att det inte spelar någon roll. Jag skriver för min skull, ingen annans. Fast gör jag det? Vill jag inte vara få höra att jag är duktig. Få en liten metal klapp på axeln och känna att jag har presterat något? Skärp mig nu. Det är ju skit samma varför jag gör det. Något säger mig att jag behöver göra det så here we go.. ett nytt försök. Kanske lusten får mig att hålla på lite längre. Kanske inte.
Det har gått många månader sedan sist i alla fall. Tidigt i våras stoppade läkaren, försäkringskassan och arbetsförmedlingen min arbetsträning. Om man arbetstränar ska det ske en framåtgående utveckling. Man ska kunna vara där fler timmar och/eller kunna utföra svårare arbetsuppgifter. Och som jag fattat det ska detta ske under ett år. Efter sex månader hade det gått på andra håller för mig. Jag trivdes bra, men jag mådde sämre och sämre, blev tröttare och tröttare. Så dom stoppade det och sa till mig att gå hem, göra roliga saker, träna och bara vara. Så det har jag gjort. Eller inte. Jag har gått hos sjukgymnast och tränat. Jag har inte gjort speciellt mycket roliga saker och att bara vara är inte så lätt som det låter. Utifrån har det nog sett ut som att jag bara är. Men i mitt huvud är det inte så och just nu kan jag inte förklara hur det är. Eller jag orkar helt enkelt inte göra det just nu. Jag vill inte helt enkelt för då kommer jag sitta och skriva tills det blir mörkt ute. Men jag kan rada upp vad jag har gjort, för jag tänker att det kan vara bra för mig.
Jag har virkat en jäkla massa. Sjalar, koftor, poncho, bälten, småkrafs. Ljudbok i öronen eller en serie på tv, sen har jag legat i soffan eller sängen och virkat. Jag provade att sticka. Fan vad det är kass. Jag kan inte sticka, men ge mig lite garn och en virknål och en garderob växer fram.
Jag har lyssnat på en hel drös böcker. Jag har också nyligen läst åtta böcker i pappersform. Sista böckerna fick jag nästan tvinga mig till. Det är svårt att bara läsa. Hjärnan vill göra annat under tiden och därför passar ljudbok mig bäst.
Jag har varit i skogen med hunden. Plockat hallon och svamp.
Senaste tiden har jag sytt. Tre klänningar. En hade jag på ett bröllop vi var på. Att gå på bröllop var jobbigt. Och roligt. Men jobbigt. Jag gick hem och pausade mitt i. Sen gick jag tillbaka igen och framåt småtimmarna sa jag till A "Jag känner mig nästan normal. Jag känner mig nästan som mig själv. Det känns som att jag mår bra". Det var antagligen alkoholen som talade men det var skönt att få komma utanför mitt eget huvud för en stund. Nej, jag var inte plakat. Nej, jag dansade inte på borden. Jag dansade inte alls faktiskt. Kanske lite gung på stolen men det räknas inte. Jag var bara avslappnad. Det var gött.
Jag har inte träffat så många eller pratat med så många. Jag vill gärna men energin räcker inte till för att boka in träffar eller telefonsamtal. Men några har jag pratat med och några har jag träffat men mest har jag varit hemma med familjen.
Nä nu pallar jag inte mer. Ses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar