Ännu en dag i vakuum

 Japp, jag är fortfarande i mitt vakuum. En plats där både jag och tiden står stilla. Det är skit faktiskt. Men kanske är det så att bubblan börjar spricka lite. För två veckor sedan var jag i Lund och gjorde en NPF-utredning. Den har jag väntat på i två år. Vet ni vad det är för skillnad mellan ett väntrum på vårdcentralen och på ett väntrum på ett mottagning för enbart psykiskabesvär? Det kan jag tala om. När man kommer in i ett väntrum på vårdcentralen sitter där oftast en äldre människa. Denna människa påpekar hårt och högt om någon in hälsar, "för det gör man faktiskt!" Okej, damen!! Man hälsar, jag håller med. Men om man knappt kan ta sig utanför huset utan att få ångest, så kanske man helst vill hålla ner huvudet och få sjunka ner i sin stol utan att någon lägger notis om en. Och utan att någon tvingar en till ögonkontakt. Så är det inte i ett väntrum på en annan sorts mottagning. Där är inga äldre, fina damer med ett kvastskaft upp i röven. Där är alla yngre och lite trasiga. Och ingen söker ögonkontakt. Alla sjunker ner i sina stolar utan att göra någon notis om vilka som mer sitter där. Plötsligt kom jag på mig själv med att vara den äldsta i rummet och den enda som tittade upp när någon kom in. Men inte tvingade jag någon till ögonkontakt eller att hälsa för det. Jag sjönk längre ner i stolen och tog på mig mina hörlurar som alla andra.

Jag får inte ångest av att gå utanför huset längre och numera hälsar jag när jag kommer in i väntrummet om någon annan redan är där. Men i väntrummet på den andra mottagningen kände jag mig betydligt mer bekväm, än i väntrummet bland dom fina damerna med kvastskaft i röva.

I väntan på att få reda på vad utredningen kom fram till pendlar jag ständigt mellan hopp och förtvivlan. Min läkare på vårdcentralen är ganska övertygad om att jag har någon form av diagnos och behöver medicin. Jag själv vet varken ut eller in. Än en gång lägger jag min förtröstan hos någon annan och jag hoppas att dom kan komma fram till något bra. Något som faktiskt kan hjälpa mig lite framåt. För så som det är nu är inget roligt alls. Bu.