Framtid

Jag funderar mycket på framtiden. Funderar mycket på vad det ska bli av mig. Det har jag nog egentligen gjort hela mitt liv. När jag var barn ville jag bli prinsessa. Jag hade allt utstakat och klart för mig. Inte skulle jag gifta mig med en prins inte, nej jag skulle gå i prinsesskola och sen examineras som en fullfjädrad prinsessa och bo på ett slott med mina gyllene hästar, typ.

 Sedan jag insett att den drömmen inte kunde bli verklighet så har jag liksom famlat i blindo. Varje gång någon frågade mig vad jag ville jobba med som vuxen, eller "och vad vill du bli när du blir stor då?" 

Stickspår: Nummer 1, det är en vardaglig fråga som vuxna ställer till barn dagligen. Men det verkligen en okej fråga? "Vad vill du bli?" Det är detsamma som att säga "Du är ingenting och måste bli något för att vara värdig". 

2. Ja, det är jätte roligt att höra barns funderingar kring framtiden. Barns tankar är fantastiska. Man kan få dom mest kreativa svaren och ofta kan det ses det ena roliga svaret efter det andra i sociala medier. Men är det verkligen rätt att vuxna får roa sig på barns bekostnad? 

I alla fall, så tror jag att alla dom frågorna har påverkat mig. Som vuxen känner jag fortfarande att jag måste bli något, jobba med något ordentligt för att vara värdig. Missförstå mig inte, jag vill jobba. Jag längtar efter att kunna jobba. Att gå hemma hela dagarna med en trasig själ är inget jag rekommenderar. Men vad vill jag jobba med? Jag har ett jobb, det enklaste och mest vettigast vore om jag bara går tillbaka till mitt jobb när mitt huvud är någorlunda återställt. Men jag känner mig tveksam till det. Att jobba inom förskolan var egentligen inget aktivt val från min sida. Jag trillade in när någon bad mig att vikariera och sen stannade jag kvar. Jag läste till förskollärare för mina barns skull. För att trygga oss som familj. Och jag har verkligen tyckt om mitt jobb. På många sätt har det varit det bästa jobb i världen. På många sätt är det flexibelt och fritt att fylla arbetsdagarna med sådant som jag själv väljer. 

Men det är också väldigt dränerande och påfrestande. Om inte jag kommer till jobbet prick (helst innan) min arbetstid börjar, blir det en orimligt stressande situation för alla inblandade. Bara den tanken får magen att knyta sig nu. Det är ständigt att ha tusen tankar i gång samtidigt som kroppen jonglerar för att finnas till hands för allt och alla som behöver det. Flexibiliteten ryms egentligen bara inom det som finns inom en pytteliten fyrkant och den lilla fyrkanten kväver mig långsamt. Eller den kvävde mig. Kan jag verkligen gå tillbaka till ett arbete som ständigt får mig att känna otillräcklighet? Jag vet inte. Och jag vet inte vad jag skulle göra istället. Jag har hört så många kollegor som sagt just det. "Jag orkar inte längre, men vad ska jag göra istället?"

Hade mitt liv sett annorlunda ut om någon hade frågat mig som barn "vad är du intresserad av? Vad skulle du vilja arbeta med? Och sen stöttat svaret, oavsett vad det hade varit. Hade det gett mig tillräckligt med självförtroende för att göra aktiva val? Hade det gett mig självkänslan av att känna att jag redan är någon, att jag är viktig. Vad jag gör är inte så viktigt, vem jag är, är det viktigaste av allt. Som barn hade jag kanske kunnat svara på det och sen kunnat staka ut min framtid. Som vuxen får det mig att att känna mig mer vilse än någonsin. Det är så mycket mer som spelar in nu, än vad det gör för ett barn.

Lilla My ville bli lastbilschaufför, lärare, journalist, advokat, kassörska, frisör.. och mycket annat. Stora My vill ha trygghet och frid i livet. Men just nu, det enda jag vill är att bli frisk och slippa att ta stora omvälvande beslut.