Avstämningsmöte

 Idag är det dags för mitt andra avstämningsmöte. Jag hade mitt första innan jul förra året.

Då var jag beredd på att jag skulle börja arbetsträna i januari. Jag tänkte att det är så det är, har man varit hemma i ett år är det dags att bruka allvar. När jag satt där och hörde alla prata om att ett år hade gått slog det mig att totalt kändes det som att hela året enbart hade varit i två veckor. Efter ett helt år hemma, kändes det som att jag ändå bara hade varit hemma i två veckor.

Det är konstigt hur tiden fungerar när hjärnan inte gör det. Jag kunde inte riktigt redogöra eller sortera ut dagarna, veckorna eller månaderna. Allting flöt ihop. Jag hade en stark känsla av att alla andras liv flöt på. Jag levde i en annan värld från dom. En värld där tiden både stod still och gick otroligt fort.

Ett år var två veckor för mig. Ett par månader in på detta året började jag så smått att komma ifatt alla andra och dom två veckorna som egentligen var ett år blev till två månader istället.

Nu är det dags för avstämningsmöte igen. Läkare, psykolog, försäkringskassan och arbetsgivare. Och jag. Jag som fortfarande inte riktigt vet vem jag är. Jag som fortfarande är orolig och med en obeskrivlig trötthet. Dom två månaderna har vuxit till sex månader och sinnet känns lite klarare. Livet känns lite mer levande. Jag är återigen beredd på att börja arbetsträna. När någon jag stött på frågat hur det är har jag den senaste tiden svarat "Det är bättre, det är okej. Jag hoppas att jag ska börja arbetsträna snart"

I fredags var jag hos psykologen. Jag sa samma sak till henne. Sen benade vi ur det och hon ställde alla dom frågorna som andra inte gör. När jag gav människor ett positivt svar, såg jag deras lättnad i blicken och jag slapp följdfrågor. Hos psykologen blev det tydligt att jag trillat tillbaka till det jag gjort så många gånger förut. "Det är bra" eller "Jag är bara trött" eller "Det är lite mycket just nu, men allt blir bra". Återigen svarade jag det som jag trodde att människor ville höra. Det som jag kommit på aldrig följdes upp med ytterligare frågor och jag slapp försöka förklara hur alla tankarna i min snurriga hjärna fungerade. Det är lättare att ge ett positivt svar utan följdfrågor än att försöka förklara något som jag inte själv kan förstå.

Psykologen ställde frågorna fast att jag gav ett positivt svar och hon genomskådade det dirket. Det blev tydligt för mig att tid fortfarande inte är något som jag kan reda ut. Det blev tydligt för mig hur oron och rädslan gnager och fortfarande har en alldeles för stor plats. Men framför allt blev det tydligt hur jag ständigt brottas med ett inre alter ego som är en elak jävel. Under helgen har jag tänkt mycket på det elaka inom mig. Hur mycket plats som hon har fått och hur hon har förskjutit den realistiska sidan av mig. Jag har döpt henne till Karin. Det finns säkert snälla, milda och fina Karin i världen. Min Karin är en elak jävel. Hon trycker ner mig i skorna, hon får mig att känna mig värdelös och att jag aldrig gör eller är bra nog. Hon mäter allting i prestation och det spelar aldrig någon roll hur bra människa jag är, enligt henne är det aldrig bättre än en exceptionell prestation.

Psykologen plockade fram Karin och gjorde henne tydlig för mig. Hon satte ord på hur Karin fungerar och hur hon påverkar mig. Det är Karin som får mig att säga att "det är bättre, det är okej". Inte för att slippa följdfrågor, utan för att Karin aldrig visar sig svag. För Karin finns ingen svaghet. Och ingen styrka heller för den delen. För Karin finns bara lite bättre, lite mer, skärp dig! Karin är en elak jävel och jag måste försöka få henne att hålla käft om hon ändå inte har något snällt att säga..

Idag är det avstämningsmöte och jag ska representera mig själv. Jag är livrädd. Förra gången såg alla andra det som jag inte själv klarade av. Det som Karin hindrade mig från att se. Jag var inte redo, jag klarade inte av att börja leva än. Idag vet jag inte hur det kommer gå. Karin viskar ständigt i mitt öra "skärp dig, skärp dig, skärp dig". Men långt, långt borta hör jag min psykologs röst "du behöver inte ta detta beslutet själv, vi finns här, det är okej att inte vara redo". Ovissheten över mötet gnager i mig. Jag försöker lyssna på min realistiska sida. Jag försöker tänka att jag måste lita på systemet och på människorna som är till för att hjälpa mig. Jag försöker tänka att oavsett utgången så blir det bra. Men Karin är en elak jävel och hon säger att oavsett utgången så kommer det inte att vara bra nog..