Bilresorna ner till Lund kändes alltid lika olustiga. Jag visste aldrig hur dagen skulle vara, hur mormor skulle vara eller om det var sista gången som vi körde dit för att hälsa på mormor. Jag var med henne på sjukhuset den dagen när hon fick sitt cancerbesked. Det var bara hon och jag, och jag visste innan hon visste. Jag var med i undersökningsrummet och jag såg bilderna från kameran som visade upp det fruktansvärda som växte inom henne. Och jag visste att livet aldrig skulle bli detsamma. När vi fick komma in till läkarens kontor och hon skulle berätta om resultaten, visste jag redan. Men det jag inte visste var att det inte fanns något att göra. Jag visste inte att mormor snart inte skulle finnas med oss längre och jag visste inte hur det skulle vara att vaka vid hennes sida, hennes sista tid i livet.
Jag var med på så många läkarbesök jag bara kunde, och när hon blev sämre och inlagd på sjukhus fanns jag hos henne. Jag jobbade och gick sista terminen i skolan också. Och varje gång jag körde hem från skolan, körde jag till sjukhuset för att vara med mormor. Prata med henne och lyssna på vad hon berättade.
Sista dagen på jobbet innan vi var tvungna att vara hos henne varje dag minns jag som att det var igår. Jag kom till jobbet och blev genast förflyttad till en annan avdelning där det fattades personal. Jag hann bara vara där en kort stund innan min kollega kom och hämtade mig för att berätta att mamma ringt. Mormor var sämre och dom hade ringt från den palliativa enheten där mormor nu var. Vi körde ner till Lund direkt. Och när vi kom in i rummet låg mormor i sin säng. Okontaktbar. Jag o mamma skiftades om att sitta vid hennes sida. När jag satt hos henne, klappade jag på henne och höll henne i handen. Jag ville få hålla hennes hand för alltid. Hennes händer som skapade dom vackraste klänningarna, lagade dom godaste middagarna, bakade dom godaste kakorna och som hade nymålade naglar, som matchade mina. Mormor var väldigt noga med att hon skulle var fin. Hon var ingen fin dam som var fin i kanten. Hon var inte rädd för att jobba hårt eller att ta i, men hon ville gärna känna sig fin. Och det kändes väldigt bra att jag kunde göra vid hennes naglar och måla dom i hennes bästa färg, vår bästa färg, rosa. När jag hade målat hennes, målade jag även mina egna och när jag satt och höll hennes hand matchade våra händer varandra, precis som våra hjärtan gjorde.
Strax innan vi skulle köra hem kom mormors sambo och avlöste oss. Vi hade inte fått någon kontakt med mormor under dagen men när mamma skulle säga hej då till henne och klappade henne på kinden, lutade mormor sitt huvud mot hennes hand. Det var den sista kontakten vi fick med henne. Dagarna som följde såg lika ut. Jag gick upp på morgonen, skickade barnen till skolan och sen kom mamma och hämtade mig. Vi var hos mormor till kvällen och sen körde vi hem. Jag minns inte hur många dagar det blev som såg ut så. Men jag minns när mamma ringde och sa att nu var det slut. Jag minns sista gången vi åkte ner till Lund och jag minns hur det kändes att veta att nu skulle vi få se mormor för sista gången.
Personalen hade klätt henne i hennes finaste kläder och hon låg helt stilla med händerna med en blomma på bröstet. Hennes naglar var fortfarande vackert rosa och nagellacket var fortfarande helt intakt. Mina var också fortfarande rosa men lacket hade börjat att skavas av och jag visste att jag snart skulle behöva vara tvungen att ta bort det. Mormor hade inga smycken på sig och jag minns att jag tyckte att det var jobbigt. Mormor ville alltid ha sina smycken. Sina örhänge, sitt halsband och sitt armband. Var det fest hade hon alltid sin ring också. Men nu hade hon inget, det låg i en liten hög på bordet sidan om sängen. Och jag tyckte att hon såg så naken ut, utan sina smycken.
Kroppen som låg i sängen hade varit min mormors kropp, men det såg inte ut som mormor längre. Min mormor var full av liv, värme och glädje. Det fanns ingenting kvar av det i kroppen framför oss. Det fanns ingenting kvar av mormor längre. Min fina, älskade mormor. Hon som alltid funnits där och som alltid betytt så mycket. Nu fanns hon inte längre och jag var tvungen att finnas utan henne. Vi fick ett fint sista ögonblick tillsammans, när jag fick ta hand om henne så som hon tagit hand om mig. Jag fick måla hennes naglar i vår färg och jag fick hålla hennes hand i slutet, precis som hon höll min hand i början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar